Ibland behöver man ett avbrott från den gråa massa som kallas vardag. En händelse som antingen är mörkare eller ljusare än det vanliga. En andningspaus. En vilomöjlighet. En händelse som ger en möjlighet att ladda batterierna eller möjligen uppskatta vardagen mer. Ibland behöver man bara få vara.

Igår var en sådan dag. En dag när jag fick möjlighet att göra ett avbrott. Släppa alla dystra tankar jag brottats med den sista tiden. Bara få tillfälle att njuta!

Jag tittade ut genom fönstret vid tre-tiden och fick en sådan lust att lämna min lägenhet. Jag drog på mig mina vita gummistövlar, då impregneringen på mina kängor börjat ge efter för den ständiga påfrestningen av snö, salt och slask.

Och skuttade ut i det lugna, kalla, glittrande vinterlanskapet utanför. 

Solen sjönk bakom hustaken, de sista strålarna som nådde över husnockarna fick snön att glittra till magiskt. Kölden bet tag i mina kinder, färgade dem rosa. Jag kände hur ett leende framträdde på mina läppar, hur lugnet spred sig i min kropp. Jag andades djupa andetag av ren, kall, vinterluft. Temperaturskillnaden på mina andetag och luften bildade ett rökmoln av små små kristaller som stannade för ett ögonblick för att sedan hastigt försvinna vidare.  

Tänk så mycket lite frisk luft, några kämpande solstrålar och mycket glitter i den djupa snön kan göra för välmåendet. Tänk hur sällan man faktiskt tar sig tid att ta ett avbrott från vardagen och bara njuta. Och tänk vilken kraft det för med sig, när vi väl gör det! Det här borde man unna sig lite oftare, och inte glömma bort kraften i de små sakerna.

Sveket.

En människas svek.

Någon man litat på.

Låter sig krympas, förminskas.

Ensamheten.

Känns stor, påträngande.

När ingen ser, när ingen hör.

När ingen förstår, kan förstå eller ens försöker.

Tron.

På att allting ordnar sig.

På godhet på människan.

Vill tro.

Splittringen.

Att går upp i rök.

Falnar, försvinner.

Faller samman.

Föraktet.

Sprider sig.

Förgiftar.

Kryper längs ryggraden, hur kunde jag vara så naiv.

Röster.

Nära.

Långt ifrån.

Bakom dörrar, stängda tunga blankpolerade dörrar, dörrar med mässingsbeslag.

Ensamheten.

Får inte komma dit in.

Är inte tillåten, inte välkommen.

Brottas med ensamheten, mörkret.

Kampen.

Måste fortsätta.

Kämpar mot tiden, mot gråten.

Mot livet.

Sorgen.

Tränger sig på allt tydligare, pockar på min uppmärksamhet.

Fyller mig, uppfyller mig.

Äter mig, blir mig, är mig.

Tillsammans.

Vi är tillsammans, mitt i ensamheten.

Kan inte fly, kan inte slippa undan.

Vi är tillsammans, sorgen och jag, vi är ett.

Brottet.

Ifrågasätter.

Vill hitta någon skyldig.

Någon att straffa.

Längtan.

Efter en öppen famn.

Efter hämnd.

Men mest av allt att få vara tillsammans med er, utan hinder.

Hinder.

Mitt inre.

Vägbulor.

Murar, höga murar hindrar min väg.

Smärtan.

När benen slår i.

Asfalten tränger sig genom huden.

Sten i såren, småsten.

Skriken.

Efter hjälp.

Efter kraft.

Efter någon som tittar till såren, blåser på dem, plåstrar om.

Sökandet.

Pågår.

Efter ny kraft, efter förståelse.

Upprättelse.

Mörkret.

Förvränger.

Förstör.

Känns stort, ändlöst, oändligt.

Hoppet.

Återvänder med orden.

Med munnen som blåser försiktigt på såret.

Med människan.

Kamplusten.

Kommer åter.

Vill slåss.

Tänker inte stå vid sidan och titta på, vill vara med, vill påverka.

Förståelse.

Information, fakta, avvägningar.

Vägbulor.

Murar som lämnar mig i maktlöshet.

Väntan.

I en tom korridor.

En otrevligt kall och kal korridor.

Till synes oändlig.

Hopplösheten.

Tomheten äter min själ.

Kraftlösheten sprider sig i min kropp.

Maktlösheten, jag måste acceptera att jag inget kan göra.

Gråten.

Tränger sig på.

Tankar virvlar omkring.

Känslorna svämmar över, i tysta tårar.

Skriken.

Så äkta.

Så nära.

Så närvarande.

Hettan.

Kommer av mig, är i mig.

Tryckande.

Kvävande.

Döden.

Kallar förföriskt.

Lockar.

Vill ha min uppmärksamhet, men jag vägrar, vill inte se det som en utväg.

Tron.

Jag tror, jag vill tro, vill våga tro.

På livet.

På framtiden, på en bättre morgondag.

Vägen.

Finns inom mig.

Blir till genom dig.

Uppstår mellan oss.

Skriken.

Inom mig blir högre.

Utanför är förfärade.

Men tystas av annat, annat som kommer i vägen.

Kampen.

Sker till stor del inom mig.

Mot allt det jag ser som känns fel.

Jag vill inte sluta kämpa, kan inte, får inte – måste fortsätta

Trösten.

En hand på min axel, ett tröstande ord.

Medmänniska.

Att slippa vara ensam med sorgen, i kampen.

Andas.

Luft.

Liv.

Slipper vara ensam, ensam när smärtan tränger sig på.

Smärtan.

I den utmärglade kroppen.

I det överarbetade sinnet.

I det djupa blödande sår som kallas jag.

Sorgen genomborrar mitt hjärta. Min hjärna går på högvarv. Det måste finnas något jag kan göra. Vad som helst! Jag söker i mörkret, händerna fumlar framför mig, jag letar efter minsta tråd av hopp att hålla fast i. Jag hittar ingen. Jag är ensam, maktlös.

Kroppen skakar. Tårarna strömmar tyst nedför mina kinder. Det kommer snörvlande lätet från min näsa, och rosliga andetag tränger sig hastigt genom den trånga halsen. De har krympt. Jag kan knappt andas. Jag fryser. Fryser, men svettas på samma gång. Huvudet bultar. Hjärtat har slutat bulta. Jag hör det inte längre. Det ända jag hör är det snörvlande ljudet av min kamp mot dropparna som vill falla ur mina näsborrar. 

Sorgen. Genomborrar mitt hjärta, min hjärna, min kropp och min själ. Och det finns inget jag kan göra. Inte alls. Bara vänta, be och hoppas. Aggressionen kryper fram längs min ryggrad. Jag har bitit hål på insidan av kinden. Det känns befriande. Jag får vara arg. Jag måste få vara arg. Blodsmaken har en lugnade effekt trots allt. Den får frågorna att klarna. 

Varför? Varför var det tvunget att bli så här. Varför tog jag upp det idag. Varför sa jag det jag sa? Varför fick jag de svar som jag dels trodde dels fruktade. Varför? Varför är jag en sån idiot? Hur kan hon göra såhär mot mig? Hur kan någon göra såhär? Varför gör ingen något, varför kan jag inte göra något, varför tillåts jag inte göra något? Varför måste jag gå igenom det här? Vart är du nu karma? Vart är du nu Gud? Vart är du nu medmänsklighet, förlåtelse och rättvisa? Varför? Varför är jag här? Varför är jag ensam? Ensam i mörkret. Ensam och obetydlig. Kan ingenting göra?! 

Jag vill göra något! Det är inte rättvist! Jag vill ha rättvisa, eller åtminstone en chans att visa vad jag vill. Åh Gud, låt dem inte glömma mig! Jag älskar dem! Jag vill vara delar av deras liv! Låt dem veta det! 

Nu faller tårarna ner på bordet. Strömmar. Händerna skakar inte längre, men jag är så stel att mina armar pressar så hårt mot bordet att jag snart inte har något blod i dem längre.  

Jag känner mig omtumlad. Utmattad. Vill bara gräva ner mig i ett hål och inte komma fram förrän allt har löst sig. Jag vill somna in. Slippa tänka. Slippa känna. Slippa vara. Fast nej, ett hål vill jag inte vara i. Jag vill vara i Din famn. Jag vill att du ska dra fingrarna genom mitt hår. Jag vill höra dina hjärtslag. Jag vill ligga i en renbäddad vit säng i ett ljust och varmt rum. Jag vill vara där tillsammans med dig. Jag vill höra din röst, jag vill höra dig säga att allt kommer ordna sig. Att det inte är mitt fel. Att allt kommer bli bra. Bara jag tror. Bara jag fortsätter kämpa! Bara jag orkar! Jag vill inget hellre. Jag vill att det ska bli så. Jag önskar, hela min kropp ber om det. 

Det bränner bakom mina ögonglober. Det kommer inte längre några tårar. Jag andas lugnare men inte lättare. Jag kippar efter luft. Som en fisk på land. Jag behöver vatten. Fast egentligen inte. Det känns som att jag håller på att drunkna inifrån i mina egna tårar. Om de inte kommer ut snart. Varje atom känns sprängfylld med gråt, känslor, sorg, aggression, frustration, ensamhet. Jag sprängs. Tänk om jag gör det! Slutar existera. Slutar finnas till. Slutar oroa mig. Vilken befrielse. Men inte det jag vill. Jag vill vara med de jag älskar. Ingen ska få hindra mig från att önska, vilja och försöka. Jag tänker inte ge upp. Jag vill inte. Jag kan inte. Den här typen av kärlek går inte att hålla tillbaka. Inte av någon annans hand och illvilja. Inte av långa avstånd. Inte av snöväder. Inte av döden själv ens. 

Jag önskar att jag fick vara där, som en trygghet i era liv. Jag älskar er! Jag är aldrig ifrån er. Ni är i mitt hjärta. Det går inte att radera er därifrån. Det är skrivet med permanent bläck, det är inristat med kniv, gömt i en ask, en ask med miljoner lås. Enda sättet att öppna den är om man inte vill skada det som finns där inne. Det vill jag inte. Jag vill skydda er. Vara en förebild, en trygghet, en puzzelbit i era liv. 

Gud, låt dem veta att jag älskar dem! Låt dem veta att jag aldrig lämnar dem på riktigt. Att de alltid är närvarande. Alltid här! I mitt hjärtas ask. 

Orden vill inte sluta komma. Inte känslorna heller. Jag känner mig uppfläkt, ut och in vänd, blottad. Jag kan inte skyla mig. Jag kan inte dölja vad jag känner. Det måste få komma. Om det inte tillåts komma ut, kommer det att tränga sig ut genom huden på mig, i form av små sylvassa skalpeller. De kommer riva mitt skinn, förstöra min utsida. Det måste ta sig ut. Innan det förgör mig. Innan det förstör allt det som är fint.

Varför är allt som är fint på riktigt också så skört? Bräckligt? Så lätt att ta sönder om man inte hanterar det med varsam hand. Så svårt att laga. Omöjligt säger vissa. Själv vet jag inte. Det låter så definitivt. Som ett slut. Jag vill inte se detta som ett slut. Jag hoppas med hela mitt väsen att det är en början. Även om det är svårt att se det i den täta dimman jag befinner mig i just nu. Jag har irrat bort mig. Min ledstjärna är fördold. Förmörkad av tunga, åskgrå moln.

Men jag ger inte upp. Jag vägrar!  Om jag ska ge upp finns ingen mening. Men meningen finns där. Ni är meningen. Det är för er skull jag kämpar. Ni har rätt till mig. Att lära känna mig. Att vara nära mig. Det är därför jag förvarar er djupt in i mitt hjärta. Det är ni som finns där, som gör att det slår. Att det inte förtvinar. Förstörs. Av allt hårt slit, denna muskel ständigt får utstå. Ni finns där, förser det med syre. Jag älskar er. Så länge hjärtat slår. Och längre än så. I evighet.

På vilka sätt försöker vi människor att kompensera det vi saknar, det vi behöver men inte har, det vi tror ska få oss lyckliga. Känna lycka. Det tycks vara målet. Meningen med livet, målet för att ha levat. För att stolt kunna se tillbaka på sitt liv och viktigast av allt, inte ångra något.

Men vad är lycka egentligen? Och varför är det så viktigt för oss? Hur kan vi nå dit? Hur kan jag? Och hur lyckas andra ta sig dit. Varför är alla människor lyckliga eller på väg till lyckans land? Trots att själva begreppet lycka knappast är greppbart, än mindre fattbart verkar det vara det huvudsakliga målet för vår existens. Det är den bilden vi vill upprätthålla, den fasaden vi vill visa upp. Vi vill ha kontroll. Inte vara svaga, inte bräckliga, inte spillror - spillror av de illusioner vi kallar ideal. Vi vill ha allt, vara helt lyckliga. Alltid och för evigt.

Jag tror inte att någon människa i sin helhet kan säga att de är lyckliga. Jag tror inte att lycka fungerar så. Lycka är inte en konstant sinnesstämning. Utan något som förändras. Har man tur kanske alla människor någon gång får känna den ljuva sötman av lycka, kanske den till och med stannar ett tag, dröjer sig kvar, varar. Men inte för evigt. Det tror inte jag.

Jag tror att vi alla någon gång kännt, känner eller kommer känna oss ensamma, misslyckade, trötta, fundersamma, fattiga, ledsna, arga, besvikna, svikna, kraftlösa, eller allt annat som ses som motsats till eller hinder för sann lycka.

Jag tror att alla har saker i sitt förflutna (eller möjligen i sin framtid) något som man skäms över, något man helst vill glömma, något man framförallt inte vill visa upp för andra. Blotta sig. Visa sig svag. Nej, man vill vara stark. Lyckad. En god människa. En problemfri själ. Man vill inte skada andra, dumpa sina problem över dem, dels för att man skäms - kanske för att man inte kan hantera allt själv, dels för att man någonstans inte tror på att ens eget liv skulle vara tillräckligt intressant för andra människor. Detta tror jag kan bero på flera saker; dels för att man är medveten om att andra har sina egna bekymmer, och troligtvis har fullt upp med dem. Eller för att man är av motsatt uppfattning. De andra har inga problem, ingen kan veta hur jag känner, ingen vill höra, jag är inte värd att lyssnas på. Folk vill höra trevliga saker, de gör det klart genom vad de själva berättar. 

Man kan berätta om allt som är fint, om allt som går bra. Om jobbintervjuer, förlovningar, graviditeter, husköp. Men i allmänhet har folk svårare för att diskutera arbetslöshet, obetalda räkningar, felprioriteringar, otrohet, fysisk sjukdom, och än svårare har man för att tala om psykisk sjukdom. Skam. Tabu. Schhh. Det talar vi inte om. Det är egocentriskt. Och egoscentriskt är fult.

Man lär sig tidigt att man ska lyssna dubbelt så mycket som man ska tala, det är därför vi har två öron men bara en mun. Men hur ska man orka lyssna, åtminstone aktivt, hur ska man kunna känna medmänsklighet och ha empati för människor som ojar sig över problem som är små i jämförelse med mina egna. 

För några år sedan sade en föreläsare, vars namn jag nu har glömt bort, något jag har grubblat en del över. Att en del saker säger vi för att vi menar det, vi har ett genuint intresse av att veta svaret (oavsätt vad det må vara). Andra saker säger vi för att vara artiga, för att det tillhör kodex, för att andra gör det, eller för att vi vill bekräfta våra redan förutfattade meningar, våra förväntningar. Och ibland kan ordvalet göra stor skillnad för hur vi uppfattar den som ställer frågan. 

Hälsningsfraser till exempel. Förväntningen är att när jag frågar hur du mår är att du ska svara" bra". Det är ett kort svar, det är ett bra svar, något jag kanske till och med hoppas på. Men jag är inte beredd på att sitta i en två timmar lång diskussion om hur dåligt du faktiskt mår. Föreläsaren hävdade att beroende på vilken formulering man använder avslöjar man vad man är beredd på för svar.

"Allt väl?"

"Hej, hur är det?"

"Hur är det med dig, egentligen?"

Tre olika sätt att ställa frågan om måendet. Men kanske tre helt olika frågor egentligen. I det första fallet har vi redan avslöjat vår förväntning. Allt är nog väl. Annars hade vi kunnat säga "Allt dåligt, som vanligt eller?" Men det gör vi inte. För att normen är att det ska vara bra, att allt är fint, inga bekymmer, ingen skam, ingen sorg. Något som inte kräver något av mig som ställer frågan. En kort fråga. Vinklad för att få ett kort svar. Ja, allt är bra.

I det andra exemplet anar vi en viss slentrian. En artighetsfras. Vi har bråttom. Kanske säger vi det här när vi passerar någon på ett varuhus, eller i en skolkorridor. Också en vanlig fråga i online-världen, troligtvis den vanligaste öppningsfrasen i chattar. Och det vanliga svaret är " Bra, själv?" 

Det går fort. Man hinner knappt reflektera över frågan, förän man förväntas ge ett svar. 

Och så det tredje fallet. En öppnare formulering. Ett uns av intresse. Du tillåts svara ärligt. Men oftast kanske du inte vet hur mycket du vill säga. Man vill ju inte verka egocentrisk, inte som att ens problem är störst i världen, och att man är ensam med att må dåligt. Man kanske inte heller är helt säker på att det man säger stannar med personen man pratar med, så att man väljer att avstå.

Men varför vill man höra att allt är bra? Är det inte också ganska egocentriskt?

Min tid är viktig. Slösa inte med den. Den är dyrbar, du är inte lika viktig. Jag rensar mitt samvete om jag åtminstone frågade.

"Jag kunde inte ana..." hör man ofta folk som säger i media när människor tagit sina liv, begått ett hemskt brott, haft en sjukdom eller levt dubbelliv. Frågan är varför vi inte anade trots att det hände i grannhuset, inom familjen eller i staden vi bor. Vad är  vi rädda för. Att bli inblandade, men inte kunna göra någon skillnad? Att behöva lägga ner egen tid och kraft i en annan person? Eller att det skulle bidra till att kasta omkull min egen syn på världen?

Alla runt om ser lyckliga ut. "Hur mår du?" - Jo tack, bra. Där fick jag det bekräftat. Vad har de som inte jag har? Vad gör de som inte jag gör? Hur kan jag nå dit? De har ett (till synes) fungerande förhållande, barn, ny bil, flott villa, platt-TV, intressanta fritidsaktiviteter, bättre kosthållning, god ekonomi, snyggare kropp, smalare, muskulösare. Inga bekymmer.

Genom att se lycka så blir man nog ännu mer nedslagen när man inte lyckas nå dit trots att man gift sig, skaffat ny bil, har tre barn och ett sommarhus på landet. Trots att man powerwalkar varje vecka och har gått ner tio kilo sedan i fjol. Varför når alla andra dit? Förtjänar jag inte att vara lycklig? 

Och där var det sagt. Orden som skuldbelägger. Har jag mig själv att skylla? Eller kan jag kanske skylla på andra, min uppväxt, min partner, min chef, min etnicitet, min vikt, min längd...

Så länge man känner skam och skuld undrar jag om man fullt ut kan känna glädje. Och om man inte kan glädjas fullt ut, kan man då bli lycklig? Och om man nu inte når dit, vad ska då få mig att sluta känna skuld och skam? Hur ska jag förstå att allt inte är mitt fel, allt inte är andras fel - att det inte behöver vara någons fel. Det kanske är mer normalt än man tror att inte vara lycklig, i alla fall inte hela tiden. Jag vet inte men tänkte ändå skriva ner några rader från sinnesrobönen här. För kanske är det dessa saker vi måste uppnå för att kunna känna mening. Det är i alla fall i dessa banor jag funderar.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden.

Funderar över hur upprörd och berörd man kan bli av TV-program. Såg nyss det sjätte avsnittet av SVTs serie Ung & bortskämd och det är minst sagt en serie som väcker så mycket inom mig.

I de första avsnitten slogs jag av hur tafatta och naiva många av ungdomarnas föräldrar varit i sin uppfostran. Som många av ungdomarna själva uttryckt varför skulle man ha en längtan bort från ett liv där man inte behöver bidra med varken pengar, tjänster eller ens ett trevligt uppförande? Ett liv där man får allt man pekar på och lite till, utan ansträngning. När det andra valet är hårt slit och ingen lyx. Varför skulle man vilja ha en förändring? Men så verkade det i början som att föräldrarna ändå av någon anledning kommit till en punkt där de ville ha en förändring, en punkt där de tröttnat på att vara både försörjare och städhjälp åt sina unga vuxna barn.

Efter (går-)dagens program ifrågasätter jag verkligen om alla verkligen efterlyser en förändring! För hur i helvete kan man sitta och blåneka till det alla andra ser? Hur kan man upplysa sitt barn om att de inte gör något fel, trots att det är med i programmet av en anledning och dessutom flera gånger blivit nominerad till utröstning. Hur kan man bara le och säga, alla de andra tycker att du gör det här och det här men inte det här, som du borde - men jag, jag är stolt över dig, du är så duktig så!

AAH, jag blir så frustrerad. Då vill man väl för tusan inte ha en förändring, varför ödslar de då tid på att vara med i ett sånt här program?! Jo visst ja, det kan ju vara så att vinnaren får en jorden-runt resa, och då är det bättre att rösta ut de största konkurenterna än att hjälpa sitt barn växa upp och bli en självständig vuxen. Fan, vad arg jag känner mig när två riktigt duktiga och ansvarsfulla ungdomar sitter nominerade, bara för att vissa föräldrar går in i en sådan defensiv inställning. USCH! Man skäms på deras bekostnad banne mig! 

För att återgå till min egentliga fråga, hur kan man bli så känslomässigt påverkad av ett TV-program, tror jag att det kanske kan hänga samman med den återspegling på det verkliga orättvisa samhället vi lever i, som TV och andra medier skildrar. När man dessutom följer en serie lär man känna deltagarna på sitt eget lilla vis, och man känner med vissa mer än andra.

Även om jag faktiskt även i detta program har fått upp ögonen för vissa personer som växt efter hand, så slås jag av att de som ska föreställa vuxna i den här serien inte i många fall är bättre än ungdomarna de tröttnat på. De pratar i mun på varandra, går till personangrepp och i försvarsställning. De smutskastar varandras barn för att skydda sina egna, och då och då tycks det även som att grupperingar mellan föräldrarna bildas, små pakter som gemensamt försöker ge sig på en specifik individ. De är naiva och näst intill dumma som har en chans att förbättra sina barns chanser till att bli ansvarstagande och uppskattade vuxna människor, men de är beredda att sumpa den chansen för ett första pris.

De kunde lika gärna låst in föräldrarna i ett hus under åtta veckor och låtit ungdomarna rösta ut dem. Det är kanske inte fullt så socialt accepterat men jag tror att det i flera fall inte bara hade varit lönsamt utan även nödvändigt. Det verkliga problemet är inte ungdomarnas lathet, beteende eller okunskap. Det vidriga är att de har hur många resurser och möjligheter som helst att motarbeta det negativa och främja det positiva men allt som sker är att det smittar av sig (eller redan finns) hos de som är vuxna och som ska kallas förebilder. Skrämmande. Verklighet men overkligt. Det är att det speglar den verklighet vi lever i som gör det så skrämmande och så nära.

Vi har nog alla på något sätt varit i kontakt med de här personligheterna, i positiva och i negativa sammanhang. Folk som solar sig i andras glans, medan de som verkligen sliter hamnar i skymundan. Människor som kommer med undanflykter och som vägrar att se, att de själva eller folk i deras närhet kan vara källan till ett problem. De ytliga, de genuina, de skojfriska, de arga, de glada, de ledsna, de målmedvetna, de lata, de kreativa, de fjäskande, vinnarna och förlorarna, de som kan ta till sig kritik och förändras, och de som vägrar inse den hårda sanningen. De som försöker, men som ändå misslyckas och de som skiter i det men på något sätt ändå klarar sig undan. Orättvisorna som vi blir upprörda av när de missgynnar oss, och orättvisorna som vi är tacksamma för när de gynnar oss. Verklighet fast overkligt. Hårt. Hemskt. Otäckt. Sant. Det är det jag tror är så skrämmande. Det som väcker något inom oss. Det som gör att vi vill förändra, trots att vi inte egentligen vill. 

Och här sitter jag då, mätt och nöjd med dagens prestationer så långt. Vi har haft "skinkdopp" i skolan, det innebär att alla kursdeltagare och lärare har varit på det lokala badet och simmat för välgörenhet. För varje simmad längd samlas en krona in till vår vänorts-skola i Tanzania.

Förra året simmade jag 99 längder och jag hade hoppats att slå detta i år men eftersom att personalen bjöd på lite underhållning i form av ett simmande luciatåg - dagen till ära blev det lite mindre tid till över, än i fjol. Men dagen resulterade ändå i 95 längder för min del.

Efter ett par väl utnyttjade timmar i en lagom tempererad bassäng och med magen full av både mat och pepparkakor kan man inte annat än att må bra. Jag funderar på vad det är som gör att jag älskar vatten så mycket. Jag vet inte riktigt vad det är som ligger bakom, men jag känner mig fri på något sätt. Fri från alla krav och bekymmer, fri från all ledvärk, fri från det som varit och det som komma skall. Jag känner mig lugn, avslappnad och helt fokuserad på att njuta och prestera i nuet. Meditation. 

Nu har jag fått nya krafter och trots att det värker behagligt i både armar och ben  ska åter ge mig ut i den snöiga verkligheten. Men det här gjorde verkligen min dag! Dagens lärdom blir således: Underskatta inte kraften som finns i att få använda sin kropp och tänja på sina gränser. 

Jag lider just nu av idé-torka och ordbrist. Hoppas att det snart blir regnperiod, så att jag får något att vattna mina konst(-närl)-iga rötter med, så att kreativiteten åter kan spira och bära frukt.

Sitter här och stirrar på det tomma bladet framför mig. Lyssnar på ljudet av bilar som då och då susar förbi utanför mitt fönster. Mängder av tankar far genom mitt huvud och känslorna trängs i kroppen.

Varför blev det såhär och vad ska hända nu? Varför reagerade ingen tidigare, berör det fler i min närhet, hur ställer jag mig till detta och vad tycker andra? Bryr jag mig ens om vad andra tycker? När blev jag i så fall sån? Jag har väl alltid tyckt att man ska stå upp för sina åsikter, har något ändrats nu när det har kommit nära? Nej jag tror inte det, inte när jag tänker efter på riktigt. Jag tycker fortfarande att man ska stå upp för vad man tycker och gör, men jag tycker också att man då får vara beredd på att ta de konsekvenser som ens åsikt eller handlande kan leda fram till.

Det handlar om droger, narkotika, knark. Kärt barn har många namn. 

Ett ämne som alltid berör och som nu är mer aktuellt än någonsin, i alla fall här. Igår var polisen på skolan, skolan som jag älskar som mitt hem, skolan där alla får vara sig själva och där alla trivs. Skolan där vi också har en strikt policy mot droger, av förklarliga skäl. Dels har vi en hel del föredetta missbrukare, på skolan, och dels återfinns den typen av utbildningar på skolan som riktar sig mot barn, ungdomar och unga vuxna och bort från droger.

Trots detta började för ett halvår sedan en öppenhet kring användandet av droger infinna sig. Människor som oberört använde droger i det öppna började träda fram. Men också en motrörelse, personer som blev arga, upprörda och ville få bort droganvändandet en gång för alla. För ett bra tag sedan blev det också öppet för lärarstaben och rektor att det till och med förekom användning på skoltid. men dessa påståenden viftades i mina ögon bort med en axelryckning eller spred en oerhörd förvåning. " Vi har ju inte sett något, inte kan väl våra...".

Så nu, igår, nästan ett halvår efter den första rapporten har någon reagerat. Fem personer greps igår varav fyra misstänks för olaga narkotikabrott och den femte för brott mot narkotikastrafflagen. I tidningen får skolan "beröm" när polisen uttalar sig om att detta är ett bevis på att samarbetet mellan skola och närpolis fungerar. Frågan jag ställer mig är hur väl samarbetet mellan kursdeltagare och skolan fungerar. Ska det ta ett halvår av misstankar innan man vågar agera? 

Detta är och har under den senaste tiden varit en het debattfråga i och utanför skolsalarna. Ska man få styra över andras liv? Var går gränsen för eget ansvar och andras ansvar? Varför tas inte kursdeltagarnas oro på allvar? Varför får inte de utsatta någon hjälp? Varför har man en policy om man ändå inte följer den? Detta är frågor som nog knappast kommer minska med tanke på gårdagens gripande, även om åsikterna skiljer sig vitt och brett och ibland spretar åt många håll tror jag att det är viktigt att diskussionen får fortsätta.