På vilka sätt försöker vi människor att kompensera det vi saknar, det vi behöver men inte har, det vi tror ska få oss lyckliga. Känna lycka. Det tycks vara målet. Meningen med livet, målet för att ha levat. För att stolt kunna se tillbaka på sitt liv och viktigast av allt, inte ångra något.

Men vad är lycka egentligen? Och varför är det så viktigt för oss? Hur kan vi nå dit? Hur kan jag? Och hur lyckas andra ta sig dit. Varför är alla människor lyckliga eller på väg till lyckans land? Trots att själva begreppet lycka knappast är greppbart, än mindre fattbart verkar det vara det huvudsakliga målet för vår existens. Det är den bilden vi vill upprätthålla, den fasaden vi vill visa upp. Vi vill ha kontroll. Inte vara svaga, inte bräckliga, inte spillror - spillror av de illusioner vi kallar ideal. Vi vill ha allt, vara helt lyckliga. Alltid och för evigt.

Jag tror inte att någon människa i sin helhet kan säga att de är lyckliga. Jag tror inte att lycka fungerar så. Lycka är inte en konstant sinnesstämning. Utan något som förändras. Har man tur kanske alla människor någon gång får känna den ljuva sötman av lycka, kanske den till och med stannar ett tag, dröjer sig kvar, varar. Men inte för evigt. Det tror inte jag.

Jag tror att vi alla någon gång kännt, känner eller kommer känna oss ensamma, misslyckade, trötta, fundersamma, fattiga, ledsna, arga, besvikna, svikna, kraftlösa, eller allt annat som ses som motsats till eller hinder för sann lycka.

Jag tror att alla har saker i sitt förflutna (eller möjligen i sin framtid) något som man skäms över, något man helst vill glömma, något man framförallt inte vill visa upp för andra. Blotta sig. Visa sig svag. Nej, man vill vara stark. Lyckad. En god människa. En problemfri själ. Man vill inte skada andra, dumpa sina problem över dem, dels för att man skäms - kanske för att man inte kan hantera allt själv, dels för att man någonstans inte tror på att ens eget liv skulle vara tillräckligt intressant för andra människor. Detta tror jag kan bero på flera saker; dels för att man är medveten om att andra har sina egna bekymmer, och troligtvis har fullt upp med dem. Eller för att man är av motsatt uppfattning. De andra har inga problem, ingen kan veta hur jag känner, ingen vill höra, jag är inte värd att lyssnas på. Folk vill höra trevliga saker, de gör det klart genom vad de själva berättar. 

Man kan berätta om allt som är fint, om allt som går bra. Om jobbintervjuer, förlovningar, graviditeter, husköp. Men i allmänhet har folk svårare för att diskutera arbetslöshet, obetalda räkningar, felprioriteringar, otrohet, fysisk sjukdom, och än svårare har man för att tala om psykisk sjukdom. Skam. Tabu. Schhh. Det talar vi inte om. Det är egocentriskt. Och egoscentriskt är fult.

Man lär sig tidigt att man ska lyssna dubbelt så mycket som man ska tala, det är därför vi har två öron men bara en mun. Men hur ska man orka lyssna, åtminstone aktivt, hur ska man kunna känna medmänsklighet och ha empati för människor som ojar sig över problem som är små i jämförelse med mina egna. 

För några år sedan sade en föreläsare, vars namn jag nu har glömt bort, något jag har grubblat en del över. Att en del saker säger vi för att vi menar det, vi har ett genuint intresse av att veta svaret (oavsätt vad det må vara). Andra saker säger vi för att vara artiga, för att det tillhör kodex, för att andra gör det, eller för att vi vill bekräfta våra redan förutfattade meningar, våra förväntningar. Och ibland kan ordvalet göra stor skillnad för hur vi uppfattar den som ställer frågan. 

Hälsningsfraser till exempel. Förväntningen är att när jag frågar hur du mår är att du ska svara" bra". Det är ett kort svar, det är ett bra svar, något jag kanske till och med hoppas på. Men jag är inte beredd på att sitta i en två timmar lång diskussion om hur dåligt du faktiskt mår. Föreläsaren hävdade att beroende på vilken formulering man använder avslöjar man vad man är beredd på för svar.

"Allt väl?"

"Hej, hur är det?"

"Hur är det med dig, egentligen?"

Tre olika sätt att ställa frågan om måendet. Men kanske tre helt olika frågor egentligen. I det första fallet har vi redan avslöjat vår förväntning. Allt är nog väl. Annars hade vi kunnat säga "Allt dåligt, som vanligt eller?" Men det gör vi inte. För att normen är att det ska vara bra, att allt är fint, inga bekymmer, ingen skam, ingen sorg. Något som inte kräver något av mig som ställer frågan. En kort fråga. Vinklad för att få ett kort svar. Ja, allt är bra.

I det andra exemplet anar vi en viss slentrian. En artighetsfras. Vi har bråttom. Kanske säger vi det här när vi passerar någon på ett varuhus, eller i en skolkorridor. Också en vanlig fråga i online-världen, troligtvis den vanligaste öppningsfrasen i chattar. Och det vanliga svaret är " Bra, själv?" 

Det går fort. Man hinner knappt reflektera över frågan, förän man förväntas ge ett svar. 

Och så det tredje fallet. En öppnare formulering. Ett uns av intresse. Du tillåts svara ärligt. Men oftast kanske du inte vet hur mycket du vill säga. Man vill ju inte verka egocentrisk, inte som att ens problem är störst i världen, och att man är ensam med att må dåligt. Man kanske inte heller är helt säker på att det man säger stannar med personen man pratar med, så att man väljer att avstå.

Men varför vill man höra att allt är bra? Är det inte också ganska egocentriskt?

Min tid är viktig. Slösa inte med den. Den är dyrbar, du är inte lika viktig. Jag rensar mitt samvete om jag åtminstone frågade.

"Jag kunde inte ana..." hör man ofta folk som säger i media när människor tagit sina liv, begått ett hemskt brott, haft en sjukdom eller levt dubbelliv. Frågan är varför vi inte anade trots att det hände i grannhuset, inom familjen eller i staden vi bor. Vad är  vi rädda för. Att bli inblandade, men inte kunna göra någon skillnad? Att behöva lägga ner egen tid och kraft i en annan person? Eller att det skulle bidra till att kasta omkull min egen syn på världen?

Alla runt om ser lyckliga ut. "Hur mår du?" - Jo tack, bra. Där fick jag det bekräftat. Vad har de som inte jag har? Vad gör de som inte jag gör? Hur kan jag nå dit? De har ett (till synes) fungerande förhållande, barn, ny bil, flott villa, platt-TV, intressanta fritidsaktiviteter, bättre kosthållning, god ekonomi, snyggare kropp, smalare, muskulösare. Inga bekymmer.

Genom att se lycka så blir man nog ännu mer nedslagen när man inte lyckas nå dit trots att man gift sig, skaffat ny bil, har tre barn och ett sommarhus på landet. Trots att man powerwalkar varje vecka och har gått ner tio kilo sedan i fjol. Varför når alla andra dit? Förtjänar jag inte att vara lycklig? 

Och där var det sagt. Orden som skuldbelägger. Har jag mig själv att skylla? Eller kan jag kanske skylla på andra, min uppväxt, min partner, min chef, min etnicitet, min vikt, min längd...

Så länge man känner skam och skuld undrar jag om man fullt ut kan känna glädje. Och om man inte kan glädjas fullt ut, kan man då bli lycklig? Och om man nu inte når dit, vad ska då få mig att sluta känna skuld och skam? Hur ska jag förstå att allt inte är mitt fel, allt inte är andras fel - att det inte behöver vara någons fel. Det kanske är mer normalt än man tror att inte vara lycklig, i alla fall inte hela tiden. Jag vet inte men tänkte ändå skriva ner några rader från sinnesrobönen här. För kanske är det dessa saker vi måste uppnå för att kunna känna mening. Det är i alla fall i dessa banor jag funderar.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden.