Ibland behöver man ett avbrott från den gråa massa som kallas vardag. En händelse som antingen är mörkare eller ljusare än det vanliga. En andningspaus. En vilomöjlighet. En händelse som ger en möjlighet att ladda batterierna eller möjligen uppskatta vardagen mer. Ibland behöver man bara få vara.

Igår var en sådan dag. En dag när jag fick möjlighet att göra ett avbrott. Släppa alla dystra tankar jag brottats med den sista tiden. Bara få tillfälle att njuta!

Jag tittade ut genom fönstret vid tre-tiden och fick en sådan lust att lämna min lägenhet. Jag drog på mig mina vita gummistövlar, då impregneringen på mina kängor börjat ge efter för den ständiga påfrestningen av snö, salt och slask.

Och skuttade ut i det lugna, kalla, glittrande vinterlanskapet utanför. 

Solen sjönk bakom hustaken, de sista strålarna som nådde över husnockarna fick snön att glittra till magiskt. Kölden bet tag i mina kinder, färgade dem rosa. Jag kände hur ett leende framträdde på mina läppar, hur lugnet spred sig i min kropp. Jag andades djupa andetag av ren, kall, vinterluft. Temperaturskillnaden på mina andetag och luften bildade ett rökmoln av små små kristaller som stannade för ett ögonblick för att sedan hastigt försvinna vidare.  

Tänk så mycket lite frisk luft, några kämpande solstrålar och mycket glitter i den djupa snön kan göra för välmåendet. Tänk hur sällan man faktiskt tar sig tid att ta ett avbrott från vardagen och bara njuta. Och tänk vilken kraft det för med sig, när vi väl gör det! Det här borde man unna sig lite oftare, och inte glömma bort kraften i de små sakerna.

Sveket.

En människas svek.

Någon man litat på.

Låter sig krympas, förminskas.

Ensamheten.

Känns stor, påträngande.

När ingen ser, när ingen hör.

När ingen förstår, kan förstå eller ens försöker.

Tron.

På att allting ordnar sig.

På godhet på människan.

Vill tro.

Splittringen.

Att går upp i rök.

Falnar, försvinner.

Faller samman.

Föraktet.

Sprider sig.

Förgiftar.

Kryper längs ryggraden, hur kunde jag vara så naiv.

Röster.

Nära.

Långt ifrån.

Bakom dörrar, stängda tunga blankpolerade dörrar, dörrar med mässingsbeslag.

Ensamheten.

Får inte komma dit in.

Är inte tillåten, inte välkommen.

Brottas med ensamheten, mörkret.

Kampen.

Måste fortsätta.

Kämpar mot tiden, mot gråten.

Mot livet.

Sorgen.

Tränger sig på allt tydligare, pockar på min uppmärksamhet.

Fyller mig, uppfyller mig.

Äter mig, blir mig, är mig.

Tillsammans.

Vi är tillsammans, mitt i ensamheten.

Kan inte fly, kan inte slippa undan.

Vi är tillsammans, sorgen och jag, vi är ett.

Brottet.

Ifrågasätter.

Vill hitta någon skyldig.

Någon att straffa.

Längtan.

Efter en öppen famn.

Efter hämnd.

Men mest av allt att få vara tillsammans med er, utan hinder.

Hinder.

Mitt inre.

Vägbulor.

Murar, höga murar hindrar min väg.

Smärtan.

När benen slår i.

Asfalten tränger sig genom huden.

Sten i såren, småsten.

Skriken.

Efter hjälp.

Efter kraft.

Efter någon som tittar till såren, blåser på dem, plåstrar om.

Sökandet.

Pågår.

Efter ny kraft, efter förståelse.

Upprättelse.

Mörkret.

Förvränger.

Förstör.

Känns stort, ändlöst, oändligt.

Hoppet.

Återvänder med orden.

Med munnen som blåser försiktigt på såret.

Med människan.

Kamplusten.

Kommer åter.

Vill slåss.

Tänker inte stå vid sidan och titta på, vill vara med, vill påverka.

Förståelse.

Information, fakta, avvägningar.

Vägbulor.

Murar som lämnar mig i maktlöshet.

Väntan.

I en tom korridor.

En otrevligt kall och kal korridor.

Till synes oändlig.

Hopplösheten.

Tomheten äter min själ.

Kraftlösheten sprider sig i min kropp.

Maktlösheten, jag måste acceptera att jag inget kan göra.

Gråten.

Tränger sig på.

Tankar virvlar omkring.

Känslorna svämmar över, i tysta tårar.

Skriken.

Så äkta.

Så nära.

Så närvarande.

Hettan.

Kommer av mig, är i mig.

Tryckande.

Kvävande.

Döden.

Kallar förföriskt.

Lockar.

Vill ha min uppmärksamhet, men jag vägrar, vill inte se det som en utväg.

Tron.

Jag tror, jag vill tro, vill våga tro.

På livet.

På framtiden, på en bättre morgondag.

Vägen.

Finns inom mig.

Blir till genom dig.

Uppstår mellan oss.

Skriken.

Inom mig blir högre.

Utanför är förfärade.

Men tystas av annat, annat som kommer i vägen.

Kampen.

Sker till stor del inom mig.

Mot allt det jag ser som känns fel.

Jag vill inte sluta kämpa, kan inte, får inte – måste fortsätta

Trösten.

En hand på min axel, ett tröstande ord.

Medmänniska.

Att slippa vara ensam med sorgen, i kampen.

Andas.

Luft.

Liv.

Slipper vara ensam, ensam när smärtan tränger sig på.

Smärtan.

I den utmärglade kroppen.

I det överarbetade sinnet.

I det djupa blödande sår som kallas jag.