Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.

Även i år bjuder jag in till julfirande under stjärnorna. Det fina med detta julfirande är att du kan befinna dig var som helst i Sverige, eller utomlands och du kan fira med både vänner, familj och totala främlingar. Tanken med firandet är att himlen finns överallt, så om alla går ut samtidigt och tittar upp på den, delar vi en upplevelse tillsammans! initiativet grundar sig i förra årets tanke om att ingen ska behöva vara ensam hela julhelgen! Förra året tänkte jag speciellt på de hemlösa och ensamma, detta året kommer jag tänka extra mycket på min familj, då jag inte kommer fira med dem för första gången. Vem tänker du på?
Gå in på länken nedan och läs mer och/ eller var med du också! Vi passerade precis 500 personer, Sprid ordet vidare och fira jul med oss alla!
https://m.facebook.com/events/594991143888446

Måndag. Lunchtid. Några få plussgrader.

Två välklädda personer i övre medelåldern delar på en tetra rödvin på en busshållplats. De dricker djupa klunkar direkt ut plastkorken på den färgglada pappföepackningen.Tänder sedan vars en cigarett med rödfrusna händer, suger ihärdigt i sig giftet, för att sedan hoppa på bussen. Kvinnan faller genast i djup sömn och medkänslan slår mig som med knuten näve i magen. Mitt i solar plexus.

Vad har hänt i deras liv? Vad gick snett? Pengar, ser av kläderna att dömma inte ut att vara problemet. Förutom molnet av alkoholångor som omger dem och kvinnans tomma, vattniga ögon finns det inget som tyder på misär. De bär kläder som ser ut att komma från skyltfönstret på en märkesaffär. Rena, hela, nya, fina. Blankpolerade skor, välkammat hår och stora smycken och klockor. Kvinnan har pärlemoskimrande naglar och mannen tredagars skäggstubb.

De ler mot varandra i smyg, berusade av rödvin och kärlek. Då slår mig ytterligare en tanke. Vem är jag att dömma? De kanske inte alls är olyckliga? Kanske är de inte är ensamma. Kanske inte fryser de inte ens. Värme finns i många former. Kärlek, rödvin och täckjackor.

Jag landar i en slutsats om att det handlar om mig själv. Det är jag som tolkar det jag ser. Och jag är oförberedd. Ovan. Obekväm. Jag brukar hysa medkänsla för dem på samhällets botten. Men att ställas inför tanken att även människor i märkeskläder kan må dåligt känns överrumplande. Jag vet att det kan vara så. Jag vet att det är så. Allt för ofta. Trasigt, ensamt och tomt bakom de fina fasaderna. Mental och andlig misär mitt i ett överflöd av konsumtion och prestation. Men det väcker känslor hos mig som skrämmer.

Jag blir arg. Om man har allt förspänt och har alla möjligheter att göra något av sitt liv, varför tar man inte chansen. Och jag blir ledsen. Tänk så många människor som mår dåligt i vår värld, som någon kanske aldrig på allvar frågar hur det är med . Tänk så många som lider i det tysta, som kämpar mot fördomar och fasader.

Men mest av allt blir jag ställd. Över min reaktion, över mina känslor. Jag som anars brukar ha en förstående människosyn, som inte vill se människor som offer för omständigheter men som inte heller anser att de som har det svårt får skylla sig själva.  Var tog mina fina tankar vägen om att den som är utsatt själv ska få formulera sin utsatthet och sin verklighet? Kan jag på ett ögonkast bestämma en människas situation, när jag samtidigt tror att det i varje människa finns oanade dimensioner och djup? 

Jag antar att dagens läxa i vardagstragedi är "don´t judge a book by it´s cover."

När snön för första gången föll tänkte jag extra mycket på alla de som inte har något hem. Idag uppskattar man att det handlar om ca 34 000 människor som av olika anledningar är hemlösa i vårt avlånga land. Men frivilligorganisationerna hävdar att det finns ett stort mörkertal och att det kan röra sig om betydligt många fler. Det är skrämmande höga siffror i ett land som räknas som ett av de rikaste.

Idag är det julafton och då går mina tankar till alla de som är ensamma, utan vare sig familj eller vänner. Det finns ju även en hel del människor som har familj men saknar möjligheter att ta sig till dem för ett besök. För att ingen ska behöva vara ensam på julafton har jag startat upp ett facebook-event med namn Julfirande under stjärnorna ( www.facebook.com/events/143807902437867/?fref=ts ), eventet går ut på att vi kl 24:00 tittar upp mot stjärnorna och tänker på varandra. På så vis kan vi fira jul tillsammans även om vi geografiskt befinner oss på olika platser. Sprid ordet, och gå gärna med i facebookgemenskapen.

Vi ses under stjärnorna!

God jul!

Just nu sitter jag på tåget hem från Uppsala. Där har jag deltagit på ärlebiskopsmötet Barn och unga. Huvudet försöker bearbeta allt det jag varit med om de senaste dagarna. Och kroppen är full av känslor. Sorg över alla de barn som årligen och världen över far illa på grund av oförstående och ovarsamma vuxna.Vuxna som varken tar barnen eller sin roll som vuxna på allvar. Vuxna som istället för att vara ansvaratagande, kärleksfulla förebilder som möter barn med respekt, utnyttjar sin makt till att skada och profitera på barn. Men där finns också glädje och framtidshopp, för visst finns det mycket engagemang och brinnande framtidsvisioner hos de flesta av samhällets aktörer. Jag är en termin ifrån att vara färdig pedagog. Men vägen hit har inte varit självklar! Medan jag tuggar på en salt lakritsbit försöker jag reda ut mina tankar och känslor.Vad har jag egentligen varit med om och vad förde mig hit?Jag skulle vilja hävda att det till stor del beror på det som på mötet benämndes som livets lotteri.För i mitt fall handlade det nog mer om ren tur än strategi grundad i yrkeskunnighet och enighet.Det gjordes en gränsdragning där jag råkade befinna mig på rätt sida om en geografisk kommungräns.Att jag som femåring fosterhemsplacerades inom min egen släkt, det som troligtvis blev min räddning, hade inte ens funnits på kartan om jag hade bott några hundra meter längre bort. I grannkommunen tillämpades (åtminstone inte i mitten på 90-talet) placeringar inom den biologiska familjen. Varför? Jo, för barnets bästa så klart! Alltså av samma anledning som man i min hemkommun i första hand försöker placera inom familjen. Jag har hört olika argument för båda förhållningssätten, och argumenten förstår jag. Vad jag däremot inte förstår är hur man kan lämna barns framtid åt slumpen. Hur kan kommunerna tillåtas tolka vad alla barns bästa är som ett kollektiv. Alla barn har ju olika behov och varje situation borde därför bedömas individuellt. Och om nu ekonomin inte tillåter individuella ärendeprövningar borde åtminstone alla Sveriges kommuner förhålla sig lika i frågor som rör barn och deras familjer. Vi får inte låta barns chanser bli ett lotteri!

<p cl