När jag steg upp idag hade som väntat dödsantalet efter gårdagens attentat i Norge stigit till 84 + 7 och det väntas fortfarande stiga... Det är fruktansvärt, visst är det! Antagligen känns det bra för de drabbade att idag kunna se den misstänkte gärningsmannens namn, ansikte och ålder pryda förstasidorna i tidningarna. Och nog hoppas de flesta av oss på att gärningsmannen/männen ska få sitt straff.  Men ändå kan jag inte låta bli att undra vad som hände med oskyldig till motsatsen bevisad?

En man som förknippats med en sådan ofattbar tragedi, kommer aldrig kunna leva ett normalt liv, även om det skulle visa sig att han är oskyldig. Missförstå mig inte, mycket verkar peka på att han på något sätt är kopplad till attentaten. Men kan ändå inte låta bli att tänka på hans familj. Undrar hur de känner, om det kom som en chock för dem eller om de anade att något kanske var på gång. Jag undrar om de stöttar hans tankar, och är stolta över vad han misstänks ha gjort, eller om de föraktar det och sörjer förlusten av sin son/bror/man/vän/pappa (?).

Oavsätt tycker jag inte att det är rätt att publicera bilder innan saken har blivit utredd, och dommen har fallit. Varna/lugna allmänheten kan man göra genom signalement och att klargöra att den misstänkte inte är på fri fot. I nuläget har han redan en dom på sig, folkets dom, världens dom - vi får väl hoppas att den är utdelad till rätt person helt enkelt. Och att polisen lyckas följa upp vittnesuppgifterna om att det fanns en till gärningsman, så att inte folket vaggas in i en falsk trygghet att allt är uppklarat.

Ikväll är mina tankar speciellt med alla våra norska bröder och systrar. Må vi inte tappa perspektivet på vad som är rätt och fel, låt oss inte stå oenade i kampen för det vi tror på! Låt oss inte tappa modet!

Jag kan inte på något sätt föreställa mig skräcken och chocken som de barn, ungdomar och vuxna som har varit med om attentaten i Norge, har upplevt. Inte heller alla de oroliga föräldrar, syskon, partners, vänner, grannar, kollegor som har fått vänta och kanske fortfarande väntar på att höra av sina nära och kära. Det är så många fler som blir berörda vid sådana här tillfällen, än vad man kanske tänker på först. Får en klump i halsen när jag försöker sätta mig in i rollen som den mamma jag hörde i en intervju tidigare under fredagskvällen, som hade pratat med sitt barn som var på ön, jag kan inte föreställa mig chocken, paniken, maktlösheten, smärtan eller oron när telefonsamtalet sedan bröts.  Det är så otänkbart, så hårt!

Sedan känner jag mig ändå på något sätt skamsen. För tragedier av det här slaget händer dagligen runt om i vår värld, men det är mycket lättare att hålla sig distanserad till. Barn svälter, unga människor dör i krig eller blir torterade för det de tror på, helt vanliga människor drabbas av dödliga sjukdomar, är med i olyckor eller blir utsatta för våldtäkt, djur plågas och våldsstatistiken ökar. Men det är vardagsmat och på något konstigt sätt accepterat, det är såvärlden ser ut...Men det drabbade i alla fall inte oss, inte oss i Europa, inte oss i Sverige, inte oss i vår stad, på vår gata eller i vår familj.

Det gör ont i mig. Det borde göra ont för att mina medmänniskor lider, jag tror ju trots allt att vi alla hör ihop som bröder och systrar, att alla är vår familj på vår gata. Men det är inte bara därför det känns, för jag undrar... Hur kan det vara att jag just nu skriver om mina känslor för Norge och deras invånare, när jag aldrig förut skrivit om något annat lands tragedier?  Om vi alla är syskon, varför känns det  ändå mer när vårt grannland drabbas? Jag tror inte egentligen att det känns mer, bara mer nära. Troligen är det för att man inser att det kan hända oss också, även om det redan hänt oss genom att det har hänt våra världsmedborgare något, så inser vi att det kan vara vår mamma som sitter där orolig i telefon, eller kanske vi själva som undrar vad som hänt med våra barn.  

Vi har inte insett, att det redan händer.

Hittade en ny blogg igår som lyckades ge mig den där knuffen i rätt riktning som jag nog behöver för att ta tag i mitt liv gällande matvanor och motion. Att se denna starka kvinna kämpa för att kunna göra de saker hon allra helst vill, det får en minst sagt att tänka till. 

Bara för att jag är smal ska jag inte låta människor påverka mig att äta onyttigt, jag ska inte tillåta mig att bli slav under andras påtryckningar eller för den delen mina egna ovanor och laster. Inga fler bortförklaringar nu. Jag har bestämt mig!

Att motionera är bra för min kropp. Om jag vill hålla rörligheten uppe gäller det att ta vara på de dagar då jag faktiskt inte plågas av värk. Jag måste bli av med mitt småätande, för som läget är nu har jag knappt någon ork alls, vilket i sin tur ju går ut över motionen och koncentrationen. Dessutom har jag hyfsat dåliga genetiska förutsättningar som jag inte behöver spä på med dåliga fetter och socker. Nä, nu är det nog!

Mitt första steg är tog jag redan för en dryg vecka sedan när jag köpte klippkort på badhuset. Ikväll har jag bytt bort lakrits och ostbågar mot äpplen och torr-rostade pinjenötter. Imorgon ska jag cykla ner till stan och köpa mer frukt, för är sugen på päron, men de på ica var täckta av flugor så jag avstod från att köpa dem. 

Jag har alltid motiverats lite extra av att få visa upp resultat, älskade att göra mina läxor så att jag kunde visa upp vad jag lärt mig, så kanske kan jag göra en veckorapport i slutet av varje vecka eller något om hur det har gått för mig med kost och motion?  Oavsätt blir det nog träningsdagbok för privat bruk i alla fall. 

Och heja inte på mig, utan tro att jag inte klarar det. Drivs bättre av tron att andra inte tror på mig, då får jag ju något att överbevisa... 

Tack till underbara "Hea" för att du gav mig ny motivation. Jag är sjukt imponerad över dig! Vill du också bli inspirerad? Läsa Helenas blogg http://hea71.bloggplatsen.se

Fick i förrgår möjlighet att försonas med en del av de frågor rörande min uppväxt, som jag funderat på ett bra tag. Det visade sig vara nästan som jag föreställt mig det, men kanske föll ytterligare några bitar på plats. Oavsett var det så himla skönt att få det bekräftat, att få höra henne säga det. Det blev mycket känslosamt, och det var inte rakt igenom vackert, men det var ärligt. Ärligt och avskalat men också mycket närvarande.

Att veta att det inte bara var mina förhoppningar som spelade mig ett spratt. Det var som att alla grubblerierna, om vad som egentligen hänt där för många år sedan,  oron och frågorna om vart vi tappade bort varandra på vägen, sköljdes av. Det blev så verkligt i ögonblicket hon uttalade orden, orden som förenade oss i ett virrvarr av känslor och gråt av sorg och lycka. 

Det låter kanske grymt att använda ordet förhoppningar, men nog hoppades jag på att det inte varit så lätt för henne som hon ibland gett sken av. För om det inte hade gjort ont, vad hade jag då betytt för henne?

Så det var med blandade känslor av sorg och kärlek och lättnad som vi fördes en aning närmre varandra. Jag vet inte hur vår framtid ser ut, men förenade av gråten får vi förhoppningsvis en ny grund att bygga vår relation på. Som mor och dotter.

Varför kan man inte bara förlita sig på att om man beställer en tjänst med syfte att underlätta, att den då ska fungera?!

Jag förväntade mig att när det stod studentpris på tjänsten för adressändring att jag skulle få det automatiskt, men ack nej. 

Därför avslutade jag beställningen, genom att avbryta innan jag fyllt i mina betalningsuppgifter. Trodde jag -men nej, så enkelt var det inte.

När jag ringde dem, hade min anmälan gått igenom trots allt. Med en faktura på 600 kronor istället för 125:- När telefonisten i kundtjänst sa att hon ändrade summan i efterhand, men om det ändå blev några problem så skulle jag ringa, då trodde jag på att allt skulle lösa sig, men ack nej.

När fakturan någon dag senare trillade ner i brevlådan på adressen jag just flyttat ifrån, stod det fortfarande 600:- på den. Och när jag ringde telefonnumret som stod på fakturan trodde jag att jag skulle komma fram, men ack nej.

Numret gick bara att ringa från fast telefon. Efter många om och men och samtal med diverse personer fick jag tag på ett nummer man kunde ringa från mobiltelefon, och mitt problem var ur världen trodde jag. Men så var det inte.

Jag betalade in den rätta summan på 125.- till adressändring, som avtalat. Från och med den 1/7 skulle adressändringen börja gälla. Men när räkningarna skulle betalas den siste, insåg jag att min elräkning varken kommit till min gamla eller nya adress. Efter att ha ringt posten och elbolaget (som också ansvarar för bredband och telefoni)och efterlyst den,  lovade elbolaget att skicka en kopia. 

Någon dag senare ringde min vän (som fortfarande har tillgång till min gamla lägenhet) och sa att min elräkning hade kommit. Summan var väldigt hög, vilket fick mig att bli misstänksam. När jag avslutade mitt bredbandsabonnemang förväntade mig att det inte skulle komma fler räkningar. Men ack så fel jag kunde ha.

Efter ytterligare några samtal med elbolaget den 30/6 lovade de att skicka en redigerad faktura.Nu förväntade jag mig i alla fall att min post skulle komma till min nya adress. Men ack nej.

 Idag är det den 4/6 och posten har varit här, utan att jag har fått min elräkning. 

Folk verkar tro att sitta i telefonkö, är det roligast jag vet, och att jag inte har något annat för mig. Men kan ni gissa vad?

- Det gör jag inte!!!

Jag antar att det är lagen om alltings jävlighet som spelar mig ett spratt som innebär att komplicera allt så mycket som möjligt när jag tror att jag har gjort allt för att lämna över ansvaret på andra. Men det är väl som man säger, vill man ha någonting gjort ordentligt - då får man göra det själv.