Måndag. Lunchtid. Några få plussgrader.

Två välklädda personer i övre medelåldern delar på en tetra rödvin på en busshållplats. De dricker djupa klunkar direkt ut plastkorken på den färgglada pappföepackningen.Tänder sedan vars en cigarett med rödfrusna händer, suger ihärdigt i sig giftet, för att sedan hoppa på bussen. Kvinnan faller genast i djup sömn och medkänslan slår mig som med knuten näve i magen. Mitt i solar plexus.

Vad har hänt i deras liv? Vad gick snett? Pengar, ser av kläderna att dömma inte ut att vara problemet. Förutom molnet av alkoholångor som omger dem och kvinnans tomma, vattniga ögon finns det inget som tyder på misär. De bär kläder som ser ut att komma från skyltfönstret på en märkesaffär. Rena, hela, nya, fina. Blankpolerade skor, välkammat hår och stora smycken och klockor. Kvinnan har pärlemoskimrande naglar och mannen tredagars skäggstubb.

De ler mot varandra i smyg, berusade av rödvin och kärlek. Då slår mig ytterligare en tanke. Vem är jag att dömma? De kanske inte alls är olyckliga? Kanske är de inte är ensamma. Kanske inte fryser de inte ens. Värme finns i många former. Kärlek, rödvin och täckjackor.

Jag landar i en slutsats om att det handlar om mig själv. Det är jag som tolkar det jag ser. Och jag är oförberedd. Ovan. Obekväm. Jag brukar hysa medkänsla för dem på samhällets botten. Men att ställas inför tanken att även människor i märkeskläder kan må dåligt känns överrumplande. Jag vet att det kan vara så. Jag vet att det är så. Allt för ofta. Trasigt, ensamt och tomt bakom de fina fasaderna. Mental och andlig misär mitt i ett överflöd av konsumtion och prestation. Men det väcker känslor hos mig som skrämmer.

Jag blir arg. Om man har allt förspänt och har alla möjligheter att göra något av sitt liv, varför tar man inte chansen. Och jag blir ledsen. Tänk så många människor som mår dåligt i vår värld, som någon kanske aldrig på allvar frågar hur det är med . Tänk så många som lider i det tysta, som kämpar mot fördomar och fasader.

Men mest av allt blir jag ställd. Över min reaktion, över mina känslor. Jag som anars brukar ha en förstående människosyn, som inte vill se människor som offer för omständigheter men som inte heller anser att de som har det svårt får skylla sig själva.  Var tog mina fina tankar vägen om att den som är utsatt själv ska få formulera sin utsatthet och sin verklighet? Kan jag på ett ögonkast bestämma en människas situation, när jag samtidigt tror att det i varje människa finns oanade dimensioner och djup? 

Jag antar att dagens läxa i vardagstragedi är "don´t judge a book by it´s cover."