Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.

För en tid sedan bestämde jag mig att det var dags att tag i mitt liv, i min hälsa och skippa allt onödigt socker. Så från och med årsskiftet har jag kämpat med suget, och fallit. Tills jag insåg varför jag föll.

Jag föll för att jag gav mig själv ursäkter att inte lyckas. Ursäkter att inte hålla motivationen uppe.Vid nyår bestämde jag mig för att skippa det onödiga sockret utom i speciella undantagsfall. Min kollega skulle gå i pension i den vevan och hela veckan blev ett undantagsfall, och plötsligt var också fredagsmyset ett speciellt tillfälle...

På torsdagen efter fettisdagen var jag så sötsugen att jag åt en semla(!) ni som inte känner mig förstår nog inte behovet av ett utropstecken efter ordet semla. Jag har ALDRIG gillat semlor. De är för maffiga. Och så gillar jag inte grädde såklart.Men nu var alltså sötsugstrollet i huvudet på helspänn och fick mig att göra detta korkade val. Och fy vad jag mådde dåligt efteråt. Fysiskt dåligt. Magont, huvudvärk, illamående...

Dags att slå näven i boret helt enkelt! Så nu finns det inga fler "speciella tillfällen", inga fler undanflykter och jag har omformulerat min målbild. Inget onödigt socker på hundra dagar, belöning och sedan hundra dagar till, belöning, hundra dagar ytterligare... förhoppningsvis blir detta en livslång livsstilsförändring.

Ännu har det gått bra! 28 dagar utan socker idag och jag har tappat hela 4 kg sedan nyår. Funderar på vad för belöning det ska bli. Kanske en manikyr? Jag har ytterligare några dagar att fundera, men stolt över mig själv, piggare än vanligt och i princip helt kvitt sötsuget bara på en knapp månad! 

Såhär skrev jag på Facebook i morse och nu får jag medhåll från Ian Wachtmeister, Sverigedemokraternas rådgivare och tidigare partiledare för Ny demokrati som säger att SD och KD egentligen är samma parti (http://www.etc.se/inrikes/wachtmeister-sd-och-kd-ar-egentligen-samma-parti)

"Jag har alltid hävdat att det inte skiljer så mycket på KDs och SDs människosyn. När jag sagt detta har människor höjt ögonbrynen och gapat stort! Men nu kan ni stänga munnarna för KD har bekänt färg i ett desperat försök att hålla sig över fyraprocentspärren. Och färgen, ja den är brun!

Missförstå mig inte, alla partier får och bör diskutera integrationsfrågor, men att rakt av sno SDs retorik och hänvisa till deras favoritargument "invandring kostar pengar", det är det jag vänder mig emot! Kristna värderingar är långt ifrån KDs politik!

För i boken som ni gärna hänvisar till när det gäller att begränsa människors liv och vad som räknas som en familj, har ni tydligen missat ganska mycket. Så tillåt mig att hjälpa till: i Bibeln står det att Jesus Själv var på flykt, och att han senare åt och pratade med dem som andra inte ens ville titta åt, han talade också om att leva i och av kärlek till medmänniskan! Inte att visa bort dem som behöver hjälp!

Så kära kristdemokrater, bläddra lite mer noggrant i era biblar (ett tips är att börja i nya testamentet där kan ni läsa om Jesus Kristus, er frälsare) och fundera på hur en politik som möter människan och tar hand om de svaga i samhället skulle kunna se ut.

Skulle ni trots nya bibelstudier komma fram till att er politik inte bör ändras kan ni väl i alla fall vara så vänliga att byta namn på ert parti, för jag(och här är jag helt seriös)som kristen vill inte bli förknippad med er politik.

Jag är också ganska övertygad om att ni ligger på eller över gränsen till att bryta andra budet, när ni förknippar Krist(us) med människofrånvänd politik.

Väljer ni att behålla er politik men byta namn har jag några namnförslag: antikristdemokraterna, etiskt svenska kärnfamiljspartiet, vänd-kappan-efter-vinden-demokraterna eller varför inte Sverige (o-) demokraternas stödparti.
Tack för mig! Och god jul!" 

Frågan är ju vad KDs "utspel" som det kallas i media, kommer få för konsekvenser! Svårt att säga, men på ett sätt känns det nästan bättre nu när de står upp för sin usla människosyn istället för att smyga omkring i skuggorna...

Har varit frånvarande här i ganska exakt ett år, men nu kändes det som att det var dags att återta skrivandets scen. Idag är det dock skapande av en annan sort som står i fokus! Politisk konst närmare bestämt! Sveriges riksdag möter Disney. 

Även i år bjuder jag in till julfirande under stjärnorna. Det fina med detta julfirande är att du kan befinna dig var som helst i Sverige, eller utomlands och du kan fira med både vänner, familj och totala främlingar. Tanken med firandet är att himlen finns överallt, så om alla går ut samtidigt och tittar upp på den, delar vi en upplevelse tillsammans! initiativet grundar sig i förra årets tanke om att ingen ska behöva vara ensam hela julhelgen! Förra året tänkte jag speciellt på de hemlösa och ensamma, detta året kommer jag tänka extra mycket på min familj, då jag inte kommer fira med dem för första gången. Vem tänker du på?
Gå in på länken nedan och läs mer och/ eller var med du också! Vi passerade precis 500 personer, Sprid ordet vidare och fira jul med oss alla!
https://m.facebook.com/events/594991143888446