Att uppskatta det man har, låter enklare än vad det kanske är. Men vid tillfällen i ens liv händer saker som får en att förstå hur lite vi kan ta för givet, att allt kan ändras fort, och att man kanske borde känna lite mer tacksamhet för det man faktiskt har.

Idag mötte jag en man, Peter tror jag bestämt han sa att han hette. Han slog sig ner på bänken, där jag satt. Inte direkt bredvid mig utan mer snett bakom, hade han inte vänt ansiktet mot mig hade han suttit med ryggen emot mig. Han presenterade sig med sitt namn och sa att han var utegubbe (jag antog att han var hemlös).

Han sa att han försökte samla ihop pengar till en kopp kaffe och en bulle, men jag hade tyvärr inga kontanter på mig, så jag erbjöd honom lite pommes, som han inte tog emot, med motiveringen att han inte kunde tugga. Han tänkte resa sig upp från bänken, när en tanke verkade slå honom. Han frågade vad klockan var, och när jag skulle titta efter sträckte han fram sin arm och sa att jag kunde titta på hans, han hade en fungerande klocka, men för dålig syn för att kunna urskilja vad visarna pekade på.

När jag svarat på frågan, tackade han och bad om att få veta en sista sak, nämligen vilken veckodag det var. När jag svarade att det var tisdag, sken han upp, tackade och reste sig för att gå vidare. Han var tacksam, tacksam för att han hade fått reda på vilken veckodag det var och tacksam för att jag hade berättat det för honom, tagit mig tid att berätta det för honom.

Och det kändes så fint på något sätt. Känslan av att trots att jag inte kunde ge honom vad han egentligen frågade efter, kunde jag erbjuda något annat. Och den varma känslan spred sig i kroppen när han artigt tackade för upplysningen. Storslagna händelser behöver inte bestå av storslagna ting. Det kan räcka med ett möte. Och när jag ser någon som inte har en bostad eller ens äger en tjuga att köpa kaffe för, får man lite perspektiv på saker och ting. 

Vad är det vi försöker köpa med alla våra prylar, vem försöker vi imponera på? Det känns som att vi försöker lura oss själva. Inte kan man väl köpa lycka? Inte blir man en bättre, gladare eller givmildare person för att vi konsumerar? Eller?

Riktigt lyckliga och nöjda kan vi inte bli enbart med hjälp av pengar och prylar. Och trots att pengar är en viktig förutsättning för ett gott liv, med bostad och mat, så känner i alla fall jag att det viktigaste inte är något av det. Jag är viktigare.
Mina vänner och min familj står mig närmre. Min förmåga att växa i mötet med andra är mer storslaget.

Och jag är tacksam, tacksam för att jag inte är ensam, tacksam för att jag inte behöver tigga pengar, utan har ett hem att gå till och ett par extra i reserv i form av mina vänners, och min familjs. Jag är tacksam över de möjligheter jag fått, i form av möten och utbildning bland annat. Jag är så otroligt lyckligt lottad som kan äta mig mätt varje dag, och som får älska och bråka med de som står mig nära. Och jag är tacksam över vetskapen, att även om jag skulle mista både hem, och hälsa så finns det garanterat någon där ute, på en parkbänk som skulle ta sig tid att berätta för mig vilken veckodag det är, och kanske till och med lägga mitt namn på minnet.

Sova länge...

Låta mannen i huset duka fram frukosten, äta tillsammans. 

Få gratulationer från alla fina vänner och släktingar.

Fira födelsedag och midsommar hos svärföräldrarna med jordgubbstårta, matjesill, färskpotatis, gräddfil, gräslök och öl.

Skrattat sig flera års längre livstid.

Se halva "Nightmare before christmas" lutad mot min älskades axel.

Nu är det godnatt...

Efter arbetspasset igår fick jag för mig att ha ett litet vardags-mys tillfälle med min moder, och frågade henne helt enkelt om hon ville ta en fika med mig på det lokala köpcentrat. Och det ville hon gärna.

Sagt och gjort, så trampade hon iväg på sin cykel (som jag senare upptäckte inte var avsedd för människor, utan lamor från yttre rymden, med tanke på sina proportioner). När hon hade landat och parkerat sitt rymdskepp, började vi med att mer eller mindre planlöst spatsera omkring i diverse olika butiker samtidigt som samtalsämnet varierade helt okonstlat mellan, "detta har hänt sedan senast" och "vilken hemskt ful tallrik". 

Efter den lilla upptäcktsfärden som innebar ett inhandlande av ett o-linjerat kollegieblock åt min man, och ett o-handlat linjerat kollegieblock åt mig (jag skyller på åldern), stötte vi på min styvsyster och vi fortsatte på diverse vitt och brett skiftande samtalsämnen samtidigt som vi kämpade mot beslutsångesten huruvida vi helst ville fika på Barista eller Espresso House...Så småningom bestämde vi oss för det sistnämnda.

Vi satt där och fikade och samtalade ett tag och sedan råkade jag luska ut att det vankades Pizza hemma hos min mor, så jag fladdrade ett ögonblick med mina ögonfransar, och blev inbjuden att dela denna måltid med henne, hennes "bihang"och mina bröder. Det är inte alltid att vi träffas så värst ofta, så jag såg fram emot både mötet och pizzan, dock ingick det inte riktigt i planen att övernatta på soffan...

Vid 22-tiden bad jag min mor att följa mig till bussen. I planen ingick inte heller vädret, som fick för sig att Sydsverige helt plötsligt tillhörde den del av jorden där det är lämpligt med monsunregn...När vi kom fram till busshållplatsen lite senare, liknade vi nog mest två dränkta råttor, men vart tog bussen vägen? Inte hade jag väl missat den? Nejdå, den var bara sådär lagom försenad, precis sådär att det inte fanns en chans i världen att jag inte skulle hinna med mitt bussbyte, utan hade tvingats tillbringa en härlig timme till i det Sydsvenska sommarklimatet. 

Då bestämde vi oss med gemensamma tankeinsatser för att det var bättre att följa med hem igen...På vägen tillbaka insåg vi att vädret var väldigt förlösande, och fick oss att pendla och beröra hela spektrumet av känslor, allt från hopplöshet till glädje.

Hopplösheten är en ganska naturlig känsla när man inser att den enda swimmingpool man har finns inuti skorna, och när man känner hur vattnet till och med börjar tränga sig genom tyget på underkläderna... Glädjen kommer mer i situationer som när ens kära moder lyckas klanta sig så extremt mycket, och trampa ner i en decimeterdjup vattenpöl, så att det stänker upp till midjan. Och när man inser att det varken gör från eller till på den redan dyblöta kroppen, då kan man inte låta bli att brista ut i skratt.

Känslan av att sedan komma in, få ta av sig de av vätan, mot kroppen som fastklistrade plaggen är som en befrielse. Att sedan sätta sig i soffan med en mugg varm saft, och få känna sin mammas händer smekandes över hårbotten, hennes fingrar lekandes med några hårslingor och tillåta sig själv att få känna sig liten och ompysslad igen gör inte direkt saken värre. Ibland kanske ett skyfall är just det man behöver...

Man skulle nästan kunna tro att min kropp ställde in sig på ledighet efter gårdagens inlägg. För nog tusan lyckades jag stänga av väckarklockan i sömnen, och vaknade kvart över nio istället för klockan åtta. Jag rusade upp ur sängen, drog på mig kläder och borstade snabbt genom mitt rufsiga hår. På under fem minuter var jag färdig att cykla iväg ( ja, jag tänkte att jag kunde cykla till tåget eftersom att jag missat bussen med en kvart).

Eftersom jag inte ätit någon frukost hade jag packat ner färdkost och lunch i en ica-kasse, som jag givetvis glömde på hallgolvet. Så utan mat vare sig i magen eller cykelkorgen gav jag mig iväg i regnet. Jag trampade på bra, trots allt. Men då fick jag syn på den. Mördarbacken. Den är inte så fasligt brant kan tyckas, men evighetslång. Och den kan ta kål på vem som helst, även om man har energin på topp.

Men jag satsade. Trampade som en galning och rätt som det var, nådde jag toppen. På samma gång nådde jag bottnen. Jag flåsade och benen började skaka. Jag tittade på klockan, två minuter till nästa buss skulle passera busshållplatsen där, några hundra meter längre fram. Jag trampade vidare, trots att kroppen skrek och regnet fortfarande föll från himmeln. Jag låste cykeln och öppnade väskan för att ta upp min havre-smothie. Det var då det slog mig. Var f*n är min mat!?

Ringde hem, "står maten i hallen kan du få sätta in den i kylen. Jag orkar inte cykla mer, men bussen kommer snart..." Ringde sedan till min kollega för att tala om att jag blev sen. Men fick svaret att jag inte behövdes idag. Så tom på energi fick jag vända åter. Jag kände mig svimfärdig, så jag fick leda cykeln hela vägen hem. 

Väl hemma åt jag en efterlängtad och behövlig frukost, efter att ha tagit död på min nyckelhittare (som just idag bestämde sig för att få fnatt och börja tjuta utan anledning - kanske behövde batterierna bytas, kanske kände den bara för att fortsätta förstöra min dag). Nåväl, efter frukosten fick jag värsta energikicken och eftersom jag inte längre skulle till jobb, så har jag utnyttjat den energin till att skriva klart min uppsats-kompletterings-komplettering...

Nu ska jag bara läsa igenom allt en sista gång, och eventuellt utveckla analysen och slutsatsen något. Men med andra ord är jag förhoppningsvis klar om några timmar, så att jag framöver bara kan fokusera på att komma i tid till jobb i morgon, på onsdag, på torsdag och på söndag. Det ska väl inte vara någon konst, speciellt inte om jag slipper ha skolarbetet hängande över mig som en dödens skugga...

Dagens lärdomar:

* Ställ mer än ett alarm

* Cykla inte i motvind, regn och uppförsbacke på fastande mage

* Ta vara på tiden du får över, så slipper du stressa senare

Nu är det snart dags för ett lunchbrejk, eller vad tycker ni?

Visst är det härligt?

Underbart!

Vad då, undrar du. Vänta lite så ska jag förklara.

Ni vet den där känslan som brukar infinna sig strax innan sommarlov eller semester, den där känslan av att det har varit alldeles för mycket att hålla i huvudet under en längre tid. Den där känslan av matthet, att allt är väldigt tungt och jobbigt. Längtan att få lägga sig i solen och bara slappa, ta det lugnt, vila. Så kände jag de sista veckorna i skolan. Så mycket som skulle hinnas med, på så fruktansvärt kort tid. Jag bestämde mig i samråd med min kropp, att därför växla ner, göra allt i ett lite lugnare tempo, och därmed också vänta lite med sommarlovet. Sagt och gjort. 

Den 1:e juni var det skolavslutning, men efter den högtidliga cermonin i kyrkan, väntade mer skolarbete på mig när jag kom hem. Men så, den 8:e var sista praktiska uppgiften klar, och den 12:e sista skriftiliga uppgiften inlämnad. Härliga känsla, ledighet. Tänkte jag...

Men ack, då slog det mig, att jag har två intensiva arbetsveckor framför mig, med en härlig och avkopplande helg som skiljer dem åt. Ledigheten nalkas, den är inom räckhåll. Trodde jag.Hah Ibland kan man skratta över hur naiv man kan vara. För när jag stiger upp ur min säng, den sista dagen i min första arbetsvecka, så blinkar min telefon, för att göra mig varse om att någon har lämnat ett röstmeddelande till mig. Undrar vem det kan vara..."Hej, det är K..."

Ett par sekunder senare, önskade jag att jag inte visste. Min lärare. En av mina kompletteringar har inte blivit godkänd, den måste kompletteras ytterligare en gång. Där gick den lediga helgen åt skogen!  Nu har jag slitit, lånat och läst en bok, letat mer information på nätet och skrivit ungefär 1000 nya ord i min uppsats. Härligt! Jovisst, men jag trodde inte att det skulle behövas. Nu ser jag framför mig hur jag får slita med den ytterligare några intensiva timmar, innan den är redo att lämnas in. Nu håller jag tummarna för att det är de sista orden jag skriver under den här utbildningens namn. För nog tusan har jag gjort mig förtjänt av lite ledighet!

Tröttheten börjar smyga sig på. 

Kanske inte så konstigt eftersom idag officiellt är tredje dagen på rad då jag kommer i säng efter tolv. Men det har det varit värt, för jag har alla dessa tre dagar fått göra det jag allra helst gör, och det som får mig att må som bäst och glädjas åt att jag lever.

Idag har jag fått känna vårkänslorna spritta i kroppen, ja och även barnasinnets busiga glimt har fladdrat i mina ögon. Solen har skinit. Jag har cyklat. Och jag har umgåtts med en av mina absolut härligaste vänner. Det var ganska länge sedan vi träffades för vi har båda blivit stora och sedan ett tag tillbaka flugit ur våra bon och landat på diverse udda platser i detta avlånga land. Okej, så udda är de kanske inte rent geografiskt, men de är svåra att ta sig till och från när man bara har möjlighet att resa kollektivt eller med hjälp av sina kära två.

Vi har tagit oss tid, tid till varandra och tid till livet. Till livet när det är som bäst. Att sitta på uteserveringen på sitt favoritfik (där man varit så många gånger förr) med varsin kall dryck och en stor muffin, för att dela tankar, minnen och känslor för stort och smått. Att sitta där i timmar, låta solen värma våra frostvita kinder och den kalla drycken svalka våra varma, fuktiga kroppar och låta skratten och samtalen få hjärtat att göra små volter inuti bröstet. Att få sitta där i all enkelhet och få dela, av stort och av smått som händer i våra liv, det är fantastiskt. Underbart. Härligt. Vackert på något sätt.

Och att sedan vandra en lång promenad genom staden och kanske även på en liten sträcka komma extra nära, för att sedan komma hem till mannen man älskar och få dela ännu mer. Mat då, inget annat, pervo!

Hemlagad sushi och välkyld öl. Att sedan sittandes framför varsin datorskärm, skickandes mer eller mindre kärleksfulla meddelanden till varandra, på ett nästan syskonlikt sätt, att än en gång få skratta ihop och retas på ett äkta och opretentiöst sätt. Att bara vara. Tillsammans. Och att sedan följa sin vän till bussen, för ett lekfullt avsked, att få känna sig smått berusad, bubblande inombords.  Det är livet när det är som bäst. 

Helt enkelt.