Tårar föds ur mörkret

I hjärtan brinner ljus

Ditt minne finns inom oss

Med kaffekopp och snus

I denna sena timme

Du kämpar för ditt liv

Vi känner hur vår kärlek växer

Vi glömmer bort allt kiv

Det ända som är viktigt nu,

Det är att hålla samman

Vår omtanke till barn och fru.

Din envishet är evigt stark,

Till synes utan slut

Vi hoppas att kraften inom dig,

Får dig att hålla ut

Att bo i mångas hjärtan

Det säger mer än ord

Så även om du flyger bort

Blir du kvar på denna jord

För inom oss du lever

Du spirar frisk och grön

Jag hoppas att du finner frid

Ja, detta är min bön.

Tillsammans ska vi vandra, med någon tätt brevi´

En hand som stöttar kramar, att hålla sig uti

Med denna hand vi vi finner, en gren som blommar stort

När vi söker, vandrar, för att finna ljusets port.

En port som går till livet, en väg som går till ro

Det enda vi kan göra nu, är att älska, hoppas, tro.

Igår var några av mina vänner på besök. Vi fikade, skrattade och pratade om roliga anekdoter. Vi hade trevligt helt enkelt och med i våra berättelser fanns du. Inte som den framträdande karaktären men ändå. Det var inte åt dig vi skrattade, utan åt situationen. Ändå känns det hemskt. För du var där. I vårt samtal. Och vi nästan kiknade av skratt. 

Nu är du kanske inte längre här. Allting förändrades på en sekund. Ett telefonsamtal. Min halvätna macka ligger på sängen. Jag har inte längre någon aptit. Längs mina kinder rinner tårar. Förlåt mig. Förlåt för alla gånger jag tyckt att du var en idiot. Förlåt för alla gånger jag betedde mig illa i ren frustration. Sån var du, sådan kommer du förbli. Irriterande men klok. Jag berättade nog aldrig för dig det du också gav mig. Skratt. Kunskap. En annan syn på livet. Jag var bara tydlig med det jag inte stod ut med. Och nu kanske det är försent. För alltid. Chanserna kommer inte tillbaka. Livet är flyktigt, bräckligt. Jag var naiv. 

Dagens lärdom: Man kan inte alltid vara överens. Men man kan alltid visa respekt. Det förtjänar vi allesammans.

Vi kom inte alltid överens, men inte heller visade vi varandra alltid respekt. Jag hoppas att det är de gångerna vi gjorde det vi kommer bära med oss starkast. Jag bär en liten bit av dig inom mig. Nu ska jag förvalta gåvan du gav mig. Jag ska vattna detta korn och låta det växa. Inget ska få skada det. Vi var så olika, men ändå så lika. Kanske var det det som skrämde mig?

Jag ber och hoppas att du förstod, att du förstod även dina goda sidor. Att andra kunde visa dig det jag inte förmådde. Jag ber om att det ska vända, att allt ska bli som vanligt. Att du åter ska få se solens ljus, åka skidor och jaga älg.  Jag ber för din familj och för alla du berörde. Jag ber om att de ska finna kraft och tröst i denna svåras tid. Jag hoppas på en positiv vändning, en liten twist på denna histora. Där jag får chans att tala om det jag tänker. Jag ber om förlåtesle och mognad, oavsätt vad framtiden bär. 

Jag känner mig hemsk. Är jag det? Nej svara inte. Låt mig bara gråta och be. Jag vet att du hör mig, i min bön.