Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.