Just nu sitter jag på tåget hem från Uppsala. Där har jag deltagit på ärlebiskopsmötet Barn och unga. Huvudet försöker bearbeta allt det jag varit med om de senaste dagarna. Och kroppen är full av känslor. Sorg över alla de barn som årligen och världen över far illa på grund av oförstående och ovarsamma vuxna.Vuxna som varken tar barnen eller sin roll som vuxna på allvar. Vuxna som istället för att vara ansvaratagande, kärleksfulla förebilder som möter barn med respekt, utnyttjar sin makt till att skada och profitera på barn. Men där finns också glädje och framtidshopp, för visst finns det mycket engagemang och brinnande framtidsvisioner hos de flesta av samhällets aktörer. Jag är en termin ifrån att vara färdig pedagog. Men vägen hit har inte varit självklar! Medan jag tuggar på en salt lakritsbit försöker jag reda ut mina tankar och känslor.Vad har jag egentligen varit med om och vad förde mig hit?Jag skulle vilja hävda att det till stor del beror på det som på mötet benämndes som livets lotteri.För i mitt fall handlade det nog mer om ren tur än strategi grundad i yrkeskunnighet och enighet.Det gjordes en gränsdragning där jag råkade befinna mig på rätt sida om en geografisk kommungräns.Att jag som femåring fosterhemsplacerades inom min egen släkt, det som troligtvis blev min räddning, hade inte ens funnits på kartan om jag hade bott några hundra meter längre bort. I grannkommunen tillämpades (åtminstone inte i mitten på 90-talet) placeringar inom den biologiska familjen. Varför? Jo, för barnets bästa så klart! Alltså av samma anledning som man i min hemkommun i första hand försöker placera inom familjen. Jag har hört olika argument för båda förhållningssätten, och argumenten förstår jag. Vad jag däremot inte förstår är hur man kan lämna barns framtid åt slumpen. Hur kan kommunerna tillåtas tolka vad alla barns bästa är som ett kollektiv. Alla barn har ju olika behov och varje situation borde därför bedömas individuellt. Och om nu ekonomin inte tillåter individuella ärendeprövningar borde åtminstone alla Sveriges kommuner förhålla sig lika i frågor som rör barn och deras familjer. Vi får inte låta barns chanser bli ett lotteri!

<p cl