Idag kunde jag andas ut. En börda mindre att bära, en sak mindre att oroa sig för. Oron flög ur bröstet likt fåglar mot skyn! Den närmsta tiden är räddad! 

Kampen mot mitt undermedvetna och medvetna kontrollbehov fortsätter! Jag måste våga lita på andra och släppa efter på tyglarna. Sätta upp ett segel och se vart vinden för mig. Och våga lita på att jag är förankrad även när det stormar som mest! Han möter mig där, mitt i stormen. Jag är aldrig ensam.

Varför? Jo för att jag är värdefull. Jag kanske inte gjort mig förtjänt av det, men det betyder inget. Han kräver ingen motprestation för att ta hand om mig. Bara jag vågar tro och hoppas på att kärleken är större än allt annat.

Jag vet innerst inne att det är så! Nu gäller det bara att våga tro på det!

Mina ögon är rödsprängda, runt dem ligger ett tjockt fuktigt lager mascara, fult utkletat. Mina händer darrar och ryggen gör ont efter det kraftiga krampanfallet. Axelpariet rycker ännu lite och benen skakar av utmattning. Blodet pulserar i mina ådror. Hjärtat dunkar men befinner sig inte på sin vanliga plats. Jag känner hjärtslagen bakom tinningarna, i ögongloberna ja till och med i den stela och ömma nacken, och i magen. Den stutsar upp och ner vid varje slag. Hopp. Hopp. Hopphopp. Det är ingen symfoni, inget vackert konstnärligt stycke, inte ens en ordentlig rytm. Det är kaos. Kaos i min hjärna, kaos i min kropp. Ångest.

Torr i munnen. En smak av öken. En smak av skam. Kräksmaken ligger kvar mot min tunga och påminner mig om hur misslyckad och värdelös jag är.  Jag vågar inte borsta tänderna än på ett tag, tänk om det triggar igång en ny kaskad av spya. Det smakar illa. Fult, äckligt, hemskt. Hela scenariot är absurt. Den här kvällen som började så bra. När urartade den, vart gick det fel?! Ja, när jag tänker efter så är det inte bara situationen som är absurd. Jag är det också. Allt det där. Ful, äcklig, hemsk. Värdelös. Dum. Dålig. Meningslös. Och som det inte vore illa nog så kommer nu den fula värken tillbaka. Den slår till med all kraft. Kastar mig genom luften, ett slag i magen, jag tappar andan för en sekund. 

Önskar mig tillbaka till den tid och plats jag var för några timmar sedan. I en brun läderfotölj med träarmstöd. Med lugn musik sipprande ut ur högtalarna på datorn, och med en god bok och en ännu godare kopp te i handen. En filt över mig. Värme och ljus. Fredagsmys. Varför tappade jag kontrollen över mig själv? Hur tillät jag mig själv att stressa upp mig till denna grad? Jag skäms. Tankarna snurrar i mitt huvud och magen känns minst sagt i obalans. Tankar föresten, det är en lögn. Jag kan inte tänka, orkar inte. Är fullkomligt utmattad. Lögnare. Jag bryter ihop, kontrolfreak som jag är klarar jag inte av när situationer går överstyr. 

Ikväll gjorde allt just det. Gick överstyr. Jag tappade kontrollen och den sista uns av självaktning som fanns i min kropp lämnade den och spolades ut i avloppet tillsammans med spyan. Mot ett reningsverk. Det är tur, att reningsverk finns. Min blogg är mitt reningsvek när jag föraktar mig själv. När jag upplever mig lika obetydlig som en flugskit. När jag inte finns till. När jag är ingen. Ingen. Ett ufo, ett miffo, ett foster som svävar i rymden.

Känner mig kraftlös. Vet inte hur länge till jag orkar, hur länge till jag står ut. Jag måste lära mig att förstå att jag inte ensam bär ansvaret för allt som går snett här i världen. Måste inse att ibland krävs det att man tar ett steg tillbaka och låta händelserna spåra ur. För ur kaos kommer kosmos. Hur ska någon annan kunna lära sig att ta ansvar om jag hela tiden tar på mig den rollen? Om jag hela tiden är där och hindrar kaoset från att uppstå. Om jag släcker branden innan den uppstår, hur ska man lära barn att inte leka med elden?

Dessutom orkar jag inte vara den ständige brandmannen, den ende vuxne, den förståndige, speciellt då jag själv inte tror att jag har de kunskaper eller det förstånd som krävs för att släcka bränder än mindre förebygga dem. Jag måste acceptera mig själv med de brister jag har, på samma sätt som jag kan acceptera älska och respektera andra människor, med de brister de har. Ingen är perfekt, absolut inte jag, det vet jag. Men genom att inte acceptera det, försvåras situationen och jag kommer ännu längre ifrån mitt felfria ideal. Hur kan jag vara så klok i teorin, men sakna allt när det kommer till praktiken? Och hur tusan tar man sig ur ett vulkanutbrott utan att begravas i de flytande massorna?