Det märks att hösten har smugit sig på, med allt vad det innebär. Mörkret tätnar och lägger sig redan framåt eftermiddagen. Löven skiftar färg och så småningom faller de mot den kala marken. Väderväxlingar - sol, moln, regn, rusk och blåst, åska, i en enda virrvarr. Det brukade vara det jag uppskattade med hösten, alla färgerna men kanske framförallt mörkret. Mörkret och kylan, en anledning att krypa upp i soffan med en filt, en god bok och en mugg varmt te och ett hav  av tända värmeljus  som skimrar som stjärnor från olika håll i rummet, medan man hör ljudet av regndropparna som faller på fönsterblacket och vinden vina runt husknuten.

Men den här hösten är det annorlunda, kanske var det rent av så förra hösten också, och hösten innan dess. Ja, jag kan inte sätta fingret på när det förändrades, min romantiska syn på den här årstiden, men den har förändrats. Istället för att känna levnadsglädje och mysfaktor känner jag mig trött, så förbannat trött. Min kropp värker, jag har svårt att koncentrera mig och jag längtar redan till våren, sommaren, solen och värmen, detta trots att hösten precis börjat. Jag hoppas att den känslan inte blir lika lånvarig som den mörka tiden på året, för då kan jag lika gärna börja gräva en grop och gå i ide. Sova bort hela hösten, hela vintern, och vakna av att solstrålarna lockar fram mig, i återvändandets tid, när blommorna åter knoppas. 

Efterlyses: Pirrande höstkänslor,

med plats för glatt humör och positivism.

Har ni några över, eller vet vart man hittar dem

Ring mig!