För en tid sedan bestämde jag mig att det var dags att tag i mitt liv, i min hälsa och skippa allt onödigt socker. Så från och med årsskiftet har jag kämpat med suget, och fallit. Tills jag insåg varför jag föll.

Jag föll för att jag gav mig själv ursäkter att inte lyckas. Ursäkter att inte hålla motivationen uppe.Vid nyår bestämde jag mig för att skippa det onödiga sockret utom i speciella undantagsfall. Min kollega skulle gå i pension i den vevan och hela veckan blev ett undantagsfall, och plötsligt var också fredagsmyset ett speciellt tillfälle...

På torsdagen efter fettisdagen var jag så sötsugen att jag åt en semla(!) ni som inte känner mig förstår nog inte behovet av ett utropstecken efter ordet semla. Jag har ALDRIG gillat semlor. De är för maffiga. Och så gillar jag inte grädde såklart.Men nu var alltså sötsugstrollet i huvudet på helspänn och fick mig att göra detta korkade val. Och fy vad jag mådde dåligt efteråt. Fysiskt dåligt. Magont, huvudvärk, illamående...

Dags att slå näven i boret helt enkelt! Så nu finns det inga fler "speciella tillfällen", inga fler undanflykter och jag har omformulerat min målbild. Inget onödigt socker på hundra dagar, belöning och sedan hundra dagar till, belöning, hundra dagar ytterligare... förhoppningsvis blir detta en livslång livsstilsförändring.

Ännu har det gått bra! 28 dagar utan socker idag och jag har tappat hela 4 kg sedan nyår. Funderar på vad för belöning det ska bli. Kanske en manikyr? Jag har ytterligare några dagar att fundera, men stolt över mig själv, piggare än vanligt och i princip helt kvitt sötsuget bara på en knapp månad!