Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 för att hinna iväg till sin praktikplats. Detta innebär att jag säger godnatt till honom och sedan stannar uppe åtminstone några timmar till. Inte så speciellt kul att berätta om kan tyckas. Men just idag fick vår kvällsritual en något mer komisk utgång. 

Jag stänger dörren efter att ha sagt godnatt till min man, men bara sekunderna senare slår det mig. Fan! Jag glömde telefonladdaren. Vi har precis sett klart på Blood diamond, en film som jag varmt kan rekomendera, btw. Under åtminstone halva filmen har min telefon gett ifrån sig små surrade och pipande ljud för att uppmärksamma mig på att batterit är lågt. Den måste laddas nu!

Nåväl tänker jag, han har ju inte hunnit somna än i alla fall. Men jag behöver ju inte överdriva med att störa honom, så jag öppnar åter dörren, låter lampan vara släckt och smyger försiktigt in i det mörka sovrummet medan jag viskar att jag bara ska ta min laddare. Han viskar tillbaka att jag kunde väl åtminstone tänt lampan. jag skrockar lite retsamt tillbaka: Where´s the fun in that?! Han svarar att jag kommer slå mina tår. Eller kanske ansiktet.

Äsch, svarar jag. Böjer mig ner för att dra ut laddaren ur väggutaget. vänder mig mot dörren. Jag ser tydligt konturerna av den, då det är tänt i hallen utanför och ljuset letar sig in mellan springorna. Jag vet att det inte ligger något på golvet, som jag kan snubbla på, för sovrummet är nämligen helt nystädat. Alldeles framför  dörren stannar jag till och säger nöjt: där ser du! inga förlorade tår, och inget slaget ansikte. Jag vänder mig en aning mot sängens riktning och ler förnöjt i mörkret fast att jag vet att han inte kan se det.

Så sträcker jag ut min han mot dörrhandtaget och tar ett sista steg ut mot hallen. BRAK!

Jag hade glömt bort att intill dörren står en stol som jag just idag

hade vinklat något när jag städade. Missbedömde därför avståndet mellan stolen och  dörren och drämde således mina tår med full kraft in i det ena stolsbenet.

-Vad var det? frågar min man. Mina tår! tjuter jag. Mitt svar får klinga ut en sekund i det mörka tysta rummet.

innan vi båda simultant brister ut i skratt.

Hittade en ny blogg igår som lyckades ge mig den där knuffen i rätt riktning som jag nog behöver för att ta tag i mitt liv gällande matvanor och motion. Att se denna starka kvinna kämpa för att kunna göra de saker hon allra helst vill, det får en minst sagt att tänka till. 

Bara för att jag är smal ska jag inte låta människor påverka mig att äta onyttigt, jag ska inte tillåta mig att bli slav under andras påtryckningar eller för den delen mina egna ovanor och laster. Inga fler bortförklaringar nu. Jag har bestämt mig!

Att motionera är bra för min kropp. Om jag vill hålla rörligheten uppe gäller det att ta vara på de dagar då jag faktiskt inte plågas av värk. Jag måste bli av med mitt småätande, för som läget är nu har jag knappt någon ork alls, vilket i sin tur ju går ut över motionen och koncentrationen. Dessutom har jag hyfsat dåliga genetiska förutsättningar som jag inte behöver spä på med dåliga fetter och socker. Nä, nu är det nog!

Mitt första steg är tog jag redan för en dryg vecka sedan när jag köpte klippkort på badhuset. Ikväll har jag bytt bort lakrits och ostbågar mot äpplen och torr-rostade pinjenötter. Imorgon ska jag cykla ner till stan och köpa mer frukt, för är sugen på päron, men de på ica var täckta av flugor så jag avstod från att köpa dem. 

Jag har alltid motiverats lite extra av att få visa upp resultat, älskade att göra mina läxor så att jag kunde visa upp vad jag lärt mig, så kanske kan jag göra en veckorapport i slutet av varje vecka eller något om hur det har gått för mig med kost och motion?  Oavsätt blir det nog träningsdagbok för privat bruk i alla fall. 

Och heja inte på mig, utan tro att jag inte klarar det. Drivs bättre av tron att andra inte tror på mig, då får jag ju något att överbevisa... 

Tack till underbara "Hea" för att du gav mig ny motivation. Jag är sjukt imponerad över dig! Vill du också bli inspirerad? Läsa Helenas blogg http://hea71.bloggplatsen.se

Fick i förrgår möjlighet att försonas med en del av de frågor rörande min uppväxt, som jag funderat på ett bra tag. Det visade sig vara nästan som jag föreställt mig det, men kanske föll ytterligare några bitar på plats. Oavsett var det så himla skönt att få det bekräftat, att få höra henne säga det. Det blev mycket känslosamt, och det var inte rakt igenom vackert, men det var ärligt. Ärligt och avskalat men också mycket närvarande.

Att veta att det inte bara var mina förhoppningar som spelade mig ett spratt. Det var som att alla grubblerierna, om vad som egentligen hänt där för många år sedan,  oron och frågorna om vart vi tappade bort varandra på vägen, sköljdes av. Det blev så verkligt i ögonblicket hon uttalade orden, orden som förenade oss i ett virrvarr av känslor och gråt av sorg och lycka. 

Det låter kanske grymt att använda ordet förhoppningar, men nog hoppades jag på att det inte varit så lätt för henne som hon ibland gett sken av. För om det inte hade gjort ont, vad hade jag då betytt för henne?

Så det var med blandade känslor av sorg och kärlek och lättnad som vi fördes en aning närmre varandra. Jag vet inte hur vår framtid ser ut, men förenade av gråten får vi förhoppningsvis en ny grund att bygga vår relation på. Som mor och dotter.

Varför kan man inte bara förlita sig på att om man beställer en tjänst med syfte att underlätta, att den då ska fungera?!

Jag förväntade mig att när det stod studentpris på tjänsten för adressändring att jag skulle få det automatiskt, men ack nej. 

Därför avslutade jag beställningen, genom att avbryta innan jag fyllt i mina betalningsuppgifter. Trodde jag -men nej, så enkelt var det inte.

När jag ringde dem, hade min anmälan gått igenom trots allt. Med en faktura på 600 kronor istället för 125:- När telefonisten i kundtjänst sa att hon ändrade summan i efterhand, men om det ändå blev några problem så skulle jag ringa, då trodde jag på att allt skulle lösa sig, men ack nej.

När fakturan någon dag senare trillade ner i brevlådan på adressen jag just flyttat ifrån, stod det fortfarande 600:- på den. Och när jag ringde telefonnumret som stod på fakturan trodde jag att jag skulle komma fram, men ack nej.

Numret gick bara att ringa från fast telefon. Efter många om och men och samtal med diverse personer fick jag tag på ett nummer man kunde ringa från mobiltelefon, och mitt problem var ur världen trodde jag. Men så var det inte.

Jag betalade in den rätta summan på 125.- till adressändring, som avtalat. Från och med den 1/7 skulle adressändringen börja gälla. Men när räkningarna skulle betalas den siste, insåg jag att min elräkning varken kommit till min gamla eller nya adress. Efter att ha ringt posten och elbolaget (som också ansvarar för bredband och telefoni)och efterlyst den,  lovade elbolaget att skicka en kopia. 

Någon dag senare ringde min vän (som fortfarande har tillgång till min gamla lägenhet) och sa att min elräkning hade kommit. Summan var väldigt hög, vilket fick mig att bli misstänksam. När jag avslutade mitt bredbandsabonnemang förväntade mig att det inte skulle komma fler räkningar. Men ack så fel jag kunde ha.

Efter ytterligare några samtal med elbolaget den 30/6 lovade de att skicka en redigerad faktura.Nu förväntade jag mig i alla fall att min post skulle komma till min nya adress. Men ack nej.

 Idag är det den 4/6 och posten har varit här, utan att jag har fått min elräkning. 

Folk verkar tro att sitta i telefonkö, är det roligast jag vet, och att jag inte har något annat för mig. Men kan ni gissa vad?

- Det gör jag inte!!!

Jag antar att det är lagen om alltings jävlighet som spelar mig ett spratt som innebär att komplicera allt så mycket som möjligt när jag tror att jag har gjort allt för att lämna över ansvaret på andra. Men det är väl som man säger, vill man ha någonting gjort ordentligt - då får man göra det själv.

Att uppskatta det man har, låter enklare än vad det kanske är. Men vid tillfällen i ens liv händer saker som får en att förstå hur lite vi kan ta för givet, att allt kan ändras fort, och att man kanske borde känna lite mer tacksamhet för det man faktiskt har.

Idag mötte jag en man, Peter tror jag bestämt han sa att han hette. Han slog sig ner på bänken, där jag satt. Inte direkt bredvid mig utan mer snett bakom, hade han inte vänt ansiktet mot mig hade han suttit med ryggen emot mig. Han presenterade sig med sitt namn och sa att han var utegubbe (jag antog att han var hemlös).

Han sa att han försökte samla ihop pengar till en kopp kaffe och en bulle, men jag hade tyvärr inga kontanter på mig, så jag erbjöd honom lite pommes, som han inte tog emot, med motiveringen att han inte kunde tugga. Han tänkte resa sig upp från bänken, när en tanke verkade slå honom. Han frågade vad klockan var, och när jag skulle titta efter sträckte han fram sin arm och sa att jag kunde titta på hans, han hade en fungerande klocka, men för dålig syn för att kunna urskilja vad visarna pekade på.

När jag svarat på frågan, tackade han och bad om att få veta en sista sak, nämligen vilken veckodag det var. När jag svarade att det var tisdag, sken han upp, tackade och reste sig för att gå vidare. Han var tacksam, tacksam för att han hade fått reda på vilken veckodag det var och tacksam för att jag hade berättat det för honom, tagit mig tid att berätta det för honom.

Och det kändes så fint på något sätt. Känslan av att trots att jag inte kunde ge honom vad han egentligen frågade efter, kunde jag erbjuda något annat. Och den varma känslan spred sig i kroppen när han artigt tackade för upplysningen. Storslagna händelser behöver inte bestå av storslagna ting. Det kan räcka med ett möte. Och när jag ser någon som inte har en bostad eller ens äger en tjuga att köpa kaffe för, får man lite perspektiv på saker och ting. 

Vad är det vi försöker köpa med alla våra prylar, vem försöker vi imponera på? Det känns som att vi försöker lura oss själva. Inte kan man väl köpa lycka? Inte blir man en bättre, gladare eller givmildare person för att vi konsumerar? Eller?

Riktigt lyckliga och nöjda kan vi inte bli enbart med hjälp av pengar och prylar. Och trots att pengar är en viktig förutsättning för ett gott liv, med bostad och mat, så känner i alla fall jag att det viktigaste inte är något av det. Jag är viktigare.
Mina vänner och min familj står mig närmre. Min förmåga att växa i mötet med andra är mer storslaget.

Och jag är tacksam, tacksam för att jag inte är ensam, tacksam för att jag inte behöver tigga pengar, utan har ett hem att gå till och ett par extra i reserv i form av mina vänners, och min familjs. Jag är tacksam över de möjligheter jag fått, i form av möten och utbildning bland annat. Jag är så otroligt lyckligt lottad som kan äta mig mätt varje dag, och som får älska och bråka med de som står mig nära. Och jag är tacksam över vetskapen, att även om jag skulle mista både hem, och hälsa så finns det garanterat någon där ute, på en parkbänk som skulle ta sig tid att berätta för mig vilken veckodag det är, och kanske till och med lägga mitt namn på minnet.

Sova länge...

Låta mannen i huset duka fram frukosten, äta tillsammans. 

Få gratulationer från alla fina vänner och släktingar.

Fira födelsedag och midsommar hos svärföräldrarna med jordgubbstårta, matjesill, färskpotatis, gräddfil, gräslök och öl.

Skrattat sig flera års längre livstid.

Se halva "Nightmare before christmas" lutad mot min älskades axel.

Nu är det godnatt...

Efter arbetspasset igår fick jag för mig att ha ett litet vardags-mys tillfälle med min moder, och frågade henne helt enkelt om hon ville ta en fika med mig på det lokala köpcentrat. Och det ville hon gärna.

Sagt och gjort, så trampade hon iväg på sin cykel (som jag senare upptäckte inte var avsedd för människor, utan lamor från yttre rymden, med tanke på sina proportioner). När hon hade landat och parkerat sitt rymdskepp, började vi med att mer eller mindre planlöst spatsera omkring i diverse olika butiker samtidigt som samtalsämnet varierade helt okonstlat mellan, "detta har hänt sedan senast" och "vilken hemskt ful tallrik". 

Efter den lilla upptäcktsfärden som innebar ett inhandlande av ett o-linjerat kollegieblock åt min man, och ett o-handlat linjerat kollegieblock åt mig (jag skyller på åldern), stötte vi på min styvsyster och vi fortsatte på diverse vitt och brett skiftande samtalsämnen samtidigt som vi kämpade mot beslutsångesten huruvida vi helst ville fika på Barista eller Espresso House...Så småningom bestämde vi oss för det sistnämnda.

Vi satt där och fikade och samtalade ett tag och sedan råkade jag luska ut att det vankades Pizza hemma hos min mor, så jag fladdrade ett ögonblick med mina ögonfransar, och blev inbjuden att dela denna måltid med henne, hennes "bihang"och mina bröder. Det är inte alltid att vi träffas så värst ofta, så jag såg fram emot både mötet och pizzan, dock ingick det inte riktigt i planen att övernatta på soffan...

Vid 22-tiden bad jag min mor att följa mig till bussen. I planen ingick inte heller vädret, som fick för sig att Sydsverige helt plötsligt tillhörde den del av jorden där det är lämpligt med monsunregn...När vi kom fram till busshållplatsen lite senare, liknade vi nog mest två dränkta råttor, men vart tog bussen vägen? Inte hade jag väl missat den? Nejdå, den var bara sådär lagom försenad, precis sådär att det inte fanns en chans i världen att jag inte skulle hinna med mitt bussbyte, utan hade tvingats tillbringa en härlig timme till i det Sydsvenska sommarklimatet. 

Då bestämde vi oss med gemensamma tankeinsatser för att det var bättre att följa med hem igen...På vägen tillbaka insåg vi att vädret var väldigt förlösande, och fick oss att pendla och beröra hela spektrumet av känslor, allt från hopplöshet till glädje.

Hopplösheten är en ganska naturlig känsla när man inser att den enda swimmingpool man har finns inuti skorna, och när man känner hur vattnet till och med börjar tränga sig genom tyget på underkläderna... Glädjen kommer mer i situationer som när ens kära moder lyckas klanta sig så extremt mycket, och trampa ner i en decimeterdjup vattenpöl, så att det stänker upp till midjan. Och när man inser att det varken gör från eller till på den redan dyblöta kroppen, då kan man inte låta bli att brista ut i skratt.

Känslan av att sedan komma in, få ta av sig de av vätan, mot kroppen som fastklistrade plaggen är som en befrielse. Att sedan sätta sig i soffan med en mugg varm saft, och få känna sin mammas händer smekandes över hårbotten, hennes fingrar lekandes med några hårslingor och tillåta sig själv att få känna sig liten och ompysslad igen gör inte direkt saken värre. Ibland kanske ett skyfall är just det man behöver...