Man skulle nästan kunna tro att min kropp ställde in sig på ledighet efter gårdagens inlägg. För nog tusan lyckades jag stänga av väckarklockan i sömnen, och vaknade kvart över nio istället för klockan åtta. Jag rusade upp ur sängen, drog på mig kläder och borstade snabbt genom mitt rufsiga hår. På under fem minuter var jag färdig att cykla iväg ( ja, jag tänkte att jag kunde cykla till tåget eftersom att jag missat bussen med en kvart).

Eftersom jag inte ätit någon frukost hade jag packat ner färdkost och lunch i en ica-kasse, som jag givetvis glömde på hallgolvet. Så utan mat vare sig i magen eller cykelkorgen gav jag mig iväg i regnet. Jag trampade på bra, trots allt. Men då fick jag syn på den. Mördarbacken. Den är inte så fasligt brant kan tyckas, men evighetslång. Och den kan ta kål på vem som helst, även om man har energin på topp.

Men jag satsade. Trampade som en galning och rätt som det var, nådde jag toppen. På samma gång nådde jag bottnen. Jag flåsade och benen började skaka. Jag tittade på klockan, två minuter till nästa buss skulle passera busshållplatsen där, några hundra meter längre fram. Jag trampade vidare, trots att kroppen skrek och regnet fortfarande föll från himmeln. Jag låste cykeln och öppnade väskan för att ta upp min havre-smothie. Det var då det slog mig. Var f*n är min mat!?

Ringde hem, "står maten i hallen kan du få sätta in den i kylen. Jag orkar inte cykla mer, men bussen kommer snart..." Ringde sedan till min kollega för att tala om att jag blev sen. Men fick svaret att jag inte behövdes idag. Så tom på energi fick jag vända åter. Jag kände mig svimfärdig, så jag fick leda cykeln hela vägen hem. 

Väl hemma åt jag en efterlängtad och behövlig frukost, efter att ha tagit död på min nyckelhittare (som just idag bestämde sig för att få fnatt och börja tjuta utan anledning - kanske behövde batterierna bytas, kanske kände den bara för att fortsätta förstöra min dag). Nåväl, efter frukosten fick jag värsta energikicken och eftersom jag inte längre skulle till jobb, så har jag utnyttjat den energin till att skriva klart min uppsats-kompletterings-komplettering...

Nu ska jag bara läsa igenom allt en sista gång, och eventuellt utveckla analysen och slutsatsen något. Men med andra ord är jag förhoppningsvis klar om några timmar, så att jag framöver bara kan fokusera på att komma i tid till jobb i morgon, på onsdag, på torsdag och på söndag. Det ska väl inte vara någon konst, speciellt inte om jag slipper ha skolarbetet hängande över mig som en dödens skugga...

Dagens lärdomar:

* Ställ mer än ett alarm

* Cykla inte i motvind, regn och uppförsbacke på fastande mage

* Ta vara på tiden du får över, så slipper du stressa senare

Nu är det snart dags för ett lunchbrejk, eller vad tycker ni?

Visst är det härligt?

Underbart!

Vad då, undrar du. Vänta lite så ska jag förklara.

Ni vet den där känslan som brukar infinna sig strax innan sommarlov eller semester, den där känslan av att det har varit alldeles för mycket att hålla i huvudet under en längre tid. Den där känslan av matthet, att allt är väldigt tungt och jobbigt. Längtan att få lägga sig i solen och bara slappa, ta det lugnt, vila. Så kände jag de sista veckorna i skolan. Så mycket som skulle hinnas med, på så fruktansvärt kort tid. Jag bestämde mig i samråd med min kropp, att därför växla ner, göra allt i ett lite lugnare tempo, och därmed också vänta lite med sommarlovet. Sagt och gjort. 

Den 1:e juni var det skolavslutning, men efter den högtidliga cermonin i kyrkan, väntade mer skolarbete på mig när jag kom hem. Men så, den 8:e var sista praktiska uppgiften klar, och den 12:e sista skriftiliga uppgiften inlämnad. Härliga känsla, ledighet. Tänkte jag...

Men ack, då slog det mig, att jag har två intensiva arbetsveckor framför mig, med en härlig och avkopplande helg som skiljer dem åt. Ledigheten nalkas, den är inom räckhåll. Trodde jag.Hah Ibland kan man skratta över hur naiv man kan vara. För när jag stiger upp ur min säng, den sista dagen i min första arbetsvecka, så blinkar min telefon, för att göra mig varse om att någon har lämnat ett röstmeddelande till mig. Undrar vem det kan vara..."Hej, det är K..."

Ett par sekunder senare, önskade jag att jag inte visste. Min lärare. En av mina kompletteringar har inte blivit godkänd, den måste kompletteras ytterligare en gång. Där gick den lediga helgen åt skogen!  Nu har jag slitit, lånat och läst en bok, letat mer information på nätet och skrivit ungefär 1000 nya ord i min uppsats. Härligt! Jovisst, men jag trodde inte att det skulle behövas. Nu ser jag framför mig hur jag får slita med den ytterligare några intensiva timmar, innan den är redo att lämnas in. Nu håller jag tummarna för att det är de sista orden jag skriver under den här utbildningens namn. För nog tusan har jag gjort mig förtjänt av lite ledighet!

Tröttheten börjar smyga sig på. 

Kanske inte så konstigt eftersom idag officiellt är tredje dagen på rad då jag kommer i säng efter tolv. Men det har det varit värt, för jag har alla dessa tre dagar fått göra det jag allra helst gör, och det som får mig att må som bäst och glädjas åt att jag lever.

Idag har jag fått känna vårkänslorna spritta i kroppen, ja och även barnasinnets busiga glimt har fladdrat i mina ögon. Solen har skinit. Jag har cyklat. Och jag har umgåtts med en av mina absolut härligaste vänner. Det var ganska länge sedan vi träffades för vi har båda blivit stora och sedan ett tag tillbaka flugit ur våra bon och landat på diverse udda platser i detta avlånga land. Okej, så udda är de kanske inte rent geografiskt, men de är svåra att ta sig till och från när man bara har möjlighet att resa kollektivt eller med hjälp av sina kära två.

Vi har tagit oss tid, tid till varandra och tid till livet. Till livet när det är som bäst. Att sitta på uteserveringen på sitt favoritfik (där man varit så många gånger förr) med varsin kall dryck och en stor muffin, för att dela tankar, minnen och känslor för stort och smått. Att sitta där i timmar, låta solen värma våra frostvita kinder och den kalla drycken svalka våra varma, fuktiga kroppar och låta skratten och samtalen få hjärtat att göra små volter inuti bröstet. Att få sitta där i all enkelhet och få dela, av stort och av smått som händer i våra liv, det är fantastiskt. Underbart. Härligt. Vackert på något sätt.

Och att sedan vandra en lång promenad genom staden och kanske även på en liten sträcka komma extra nära, för att sedan komma hem till mannen man älskar och få dela ännu mer. Mat då, inget annat, pervo!

Hemlagad sushi och välkyld öl. Att sedan sittandes framför varsin datorskärm, skickandes mer eller mindre kärleksfulla meddelanden till varandra, på ett nästan syskonlikt sätt, att än en gång få skratta ihop och retas på ett äkta och opretentiöst sätt. Att bara vara. Tillsammans. Och att sedan följa sin vän till bussen, för ett lekfullt avsked, att få känna sig smått berusad, bubblande inombords.  Det är livet när det är som bäst. 

Helt enkelt.

Nu har jag påbörjat min resa. Här i Visby skiner solen, men det är lite kallare än hemma. Idag har jag hunnit med en del redan, trots att jag tog sovmorgon. Nu får vi se vad dagen mer har att bjuda på.

Spänn fast säkerhetsbätet, för nu åker vi!

Det är med skräckblandad förtjusning jag blickar framåt. 

I övermorgon drar jag iväg på en resa som kan leda mig precis vart som helst. Spänningen är närvarande, som små fjärilar som fladdrar vilt i min mage, kämpandes för att ta sig ut.

Nu ska det packas. Vad kommer jag behöva? Vad är onödigt? Innan jag kommer hem har det hunnit bli vår på riktigt, vad ska jag ha för skor med mig? Tänk om det blir regn alla fem veckorna? AAAAAGH! Tankarna trängs i min allt för trånga skalle. Brottas med varandra. Det som känns rätt i ena stunden känns väldigt främmande i nästa. 

Vem kommer jag få möta? Vilka historier kommer jag få dela? Detta är något helt annat än jag är van vid. Jag vet inte riktigt vad som förväntas av mig. Inte heller vad jag ska förvänta mig av min tid på Gotland. Förhoppningsvis kommer det att kännas bra, ge mig många nya kunskaper och kontakt med nya delar av mig själv och min yrkesroll. Vad gör jag om det inte blir så? *Piiiiriiigt* 

Det har hunnit hända mycket sedan jag sist skrev, både privat men också i skolan.Vet inte om jag sagt det förut, men jag går just nu andra året på fritidsledarutbildningen på Jämshögs folkhögskola i Blekinge. Vi ska snart ut på ett riktigt äventyr och det är detta som dagens inlägg kommer handla om.

Jag och mina kurskamrater ska i maj göra en studieresa till Kaliningrad, Ryssland där vi ska besöka olika typer av barn- och ungdomsverksamheter. Vi har en förhoppning att kunna dela ut lite gåvor, exempelvis fotbollar, till ungdomarna vi möter. Vi har fått en donation från företaget scandinavianstuff, som vi är mycket tacksamma över.

Är du nyfiken på att veta mer om vår resa, är du välkommen att titta in på vår nyskapade blogg, http://fritidsledaretillryssland.bloggsida.se   Där kommer du kunna följa vår väg till Kaliningrad. Vi kommer dessutom att publicera namnen på våra sponsorer där, så är du sugen på att synas lite extra och bidra till en god sak är du välkommen att kontakta oss.

På återseende!

Idag kunde jag andas ut. En börda mindre att bära, en sak mindre att oroa sig för. Oron flög ur bröstet likt fåglar mot skyn! Den närmsta tiden är räddad! 

Kampen mot mitt undermedvetna och medvetna kontrollbehov fortsätter! Jag måste våga lita på andra och släppa efter på tyglarna. Sätta upp ett segel och se vart vinden för mig. Och våga lita på att jag är förankrad även när det stormar som mest! Han möter mig där, mitt i stormen. Jag är aldrig ensam.

Varför? Jo för att jag är värdefull. Jag kanske inte gjort mig förtjänt av det, men det betyder inget. Han kräver ingen motprestation för att ta hand om mig. Bara jag vågar tro och hoppas på att kärleken är större än allt annat.

Jag vet innerst inne att det är så! Nu gäller det bara att våga tro på det!