Att uppskatta det man har, låter enklare än vad det kanske är. Men vid tillfällen i ens liv händer saker som får en att förstå hur lite vi kan ta för givet, att allt kan ändras fort, och att man kanske borde känna lite mer tacksamhet för det man faktiskt har.

Idag mötte jag en man, Peter tror jag bestämt han sa att han hette. Han slog sig ner på bänken, där jag satt. Inte direkt bredvid mig utan mer snett bakom, hade han inte vänt ansiktet mot mig hade han suttit med ryggen emot mig. Han presenterade sig med sitt namn och sa att han var utegubbe (jag antog att han var hemlös).

Han sa att han försökte samla ihop pengar till en kopp kaffe och en bulle, men jag hade tyvärr inga kontanter på mig, så jag erbjöd honom lite pommes, som han inte tog emot, med motiveringen att han inte kunde tugga. Han tänkte resa sig upp från bänken, när en tanke verkade slå honom. Han frågade vad klockan var, och när jag skulle titta efter sträckte han fram sin arm och sa att jag kunde titta på hans, han hade en fungerande klocka, men för dålig syn för att kunna urskilja vad visarna pekade på.

När jag svarat på frågan, tackade han och bad om att få veta en sista sak, nämligen vilken veckodag det var. När jag svarade att det var tisdag, sken han upp, tackade och reste sig för att gå vidare. Han var tacksam, tacksam för att han hade fått reda på vilken veckodag det var och tacksam för att jag hade berättat det för honom, tagit mig tid att berätta det för honom.

Och det kändes så fint på något sätt. Känslan av att trots att jag inte kunde ge honom vad han egentligen frågade efter, kunde jag erbjuda något annat. Och den varma känslan spred sig i kroppen när han artigt tackade för upplysningen. Storslagna händelser behöver inte bestå av storslagna ting. Det kan räcka med ett möte. Och när jag ser någon som inte har en bostad eller ens äger en tjuga att köpa kaffe för, får man lite perspektiv på saker och ting. 

Vad är det vi försöker köpa med alla våra prylar, vem försöker vi imponera på? Det känns som att vi försöker lura oss själva. Inte kan man väl köpa lycka? Inte blir man en bättre, gladare eller givmildare person för att vi konsumerar? Eller?

Riktigt lyckliga och nöjda kan vi inte bli enbart med hjälp av pengar och prylar. Och trots att pengar är en viktig förutsättning för ett gott liv, med bostad och mat, så känner i alla fall jag att det viktigaste inte är något av det. Jag är viktigare.
Mina vänner och min familj står mig närmre. Min förmåga att växa i mötet med andra är mer storslaget.

Och jag är tacksam, tacksam för att jag inte är ensam, tacksam för att jag inte behöver tigga pengar, utan har ett hem att gå till och ett par extra i reserv i form av mina vänners, och min familjs. Jag är tacksam över de möjligheter jag fått, i form av möten och utbildning bland annat. Jag är så otroligt lyckligt lottad som kan äta mig mätt varje dag, och som får älska och bråka med de som står mig nära. Och jag är tacksam över vetskapen, att även om jag skulle mista både hem, och hälsa så finns det garanterat någon där ute, på en parkbänk som skulle ta sig tid att berätta för mig vilken veckodag det är, och kanske till och med lägga mitt namn på minnet.

 

FiloZophie

3 juli 2011 13:43

Konsumtionssamhället i all sin glans, kan ändå aldrig mäta sig med den mänskliga värmen och medmänskligheten. Utan ett öppet sinne, lojalitet, kärlek och medmänsklighet går samhället under.
Du har en underbar blogg och jag tittar in lite då och då. Kramen

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

plastblomma

4 juli 2011 13:28

Jag håller med dig, var inte säker på att det framgick så tydligt i mitt inlägg, men det var precis det där jag ville åt.

Så roligt att du tycker om min blogg! hoppas du fortsätter följa mig i mitt skrivande och kanske även kommenterar då och då, kommentarer är den det uppskattas verkligen!

Kram

 

Helena

20 juli 2011 23:11

hej hej,,kikade in hos dig:)
Fin blogg du har och läser nu om dina tankar osv...Fick nästan tårar nu när jag läste om denna man Peter...Jag är väldigt blödig när det kommer till människor som har det svårt,och kunde jag skulle jag vilja hjälpa alla.
Jag är glad över min familj ,vänner,nära och kära. och jag brukar tänka efter både en och två gånger varje dag och känna efter hur lycklig jag verkligen är idag. Önskade att min mamma kunde få ser det men som du läste i min blogg gick hon till himlen för att bli min ängel alldeles för tidigt,endast 41 år. Ditt senaste inlägg verkade handla om dej och din mamma,att eran relation inte var så bra osv...Försök få den att fungera..Ni kan inte tycka lika..ska ni inte göra heller,gäller bara att respektera varandra,be om förlåtelse och tänk att livet är för kort för att vara osams...Om det nu går att förlåta,vissa saker kan ju sitta djupt,men det kanske går att försöka lösa för er bådas skull:)!!
Ha en underbar kväll,kram kramizar !!

http://www.hea71.bloggplatsen.se

plastblomma

20 juli 2011 23:26

Tack, för dina fina ord! Alltid trevligt med lite uppskattning! Jag blir också lätt berörd av olika människoöden, och skulle vilja hjälpa så många som möjligt, tycker det är en fin egenskap även om man inte får glömma bort sig själv.
Jag blev familjehemsplacerad som femåring så jag och min mamma har haft en stormig relation, ibland ingen alls. Men jag tycker att vi har kommit varandra mycket närmre på sista tiden, och jag hoppas att det kan fortsätta i framöver. Det går inte att glömma, men det går att ta sig vidare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 ...

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 ...

För en tid sedan bestämde jag mig att det var dags att tag i mitt liv, i min hälsa och skippa allt onödigt socker. Så från och med årsskiftet har jag kämpat med suget, och fallit. Tills jag insåg varför jag föll.   Jag föll för att jag gav mig sj...

Såhär skrev jag på Facebook i morse och nu får jag medhåll från Ian Wachtmeister, Sverigedemokraternas rådgivare och tidigare partiledare för Ny demokrati som säger att SD och KD egentligen är samma parti (http://www.etc.se/inrikes/wachtmeister-sd-oc...

Har varit frånvarande här i ganska exakt ett år, men nu kändes det som att det var dags att återta skrivandets scen. Idag är det dock skapande av en annan sort som står i fokus! Politisk konst närmare bestämt! Sveriges riksdag möter Disney.     ...