Tröttheten börjar smyga sig på. 

Kanske inte så konstigt eftersom idag officiellt är tredje dagen på rad då jag kommer i säng efter tolv. Men det har det varit värt, för jag har alla dessa tre dagar fått göra det jag allra helst gör, och det som får mig att må som bäst och glädjas åt att jag lever.

Idag har jag fått känna vårkänslorna spritta i kroppen, ja och även barnasinnets busiga glimt har fladdrat i mina ögon. Solen har skinit. Jag har cyklat. Och jag har umgåtts med en av mina absolut härligaste vänner. Det var ganska länge sedan vi träffades för vi har båda blivit stora och sedan ett tag tillbaka flugit ur våra bon och landat på diverse udda platser i detta avlånga land. Okej, så udda är de kanske inte rent geografiskt, men de är svåra att ta sig till och från när man bara har möjlighet att resa kollektivt eller med hjälp av sina kära två.

Vi har tagit oss tid, tid till varandra och tid till livet. Till livet när det är som bäst. Att sitta på uteserveringen på sitt favoritfik (där man varit så många gånger förr) med varsin kall dryck och en stor muffin, för att dela tankar, minnen och känslor för stort och smått. Att sitta där i timmar, låta solen värma våra frostvita kinder och den kalla drycken svalka våra varma, fuktiga kroppar och låta skratten och samtalen få hjärtat att göra små volter inuti bröstet. Att få sitta där i all enkelhet och få dela, av stort och av smått som händer i våra liv, det är fantastiskt. Underbart. Härligt. Vackert på något sätt.

Och att sedan vandra en lång promenad genom staden och kanske även på en liten sträcka komma extra nära, för att sedan komma hem till mannen man älskar och få dela ännu mer. Mat då, inget annat, pervo!

Hemlagad sushi och välkyld öl. Att sedan sittandes framför varsin datorskärm, skickandes mer eller mindre kärleksfulla meddelanden till varandra, på ett nästan syskonlikt sätt, att än en gång få skratta ihop och retas på ett äkta och opretentiöst sätt. Att bara vara. Tillsammans. Och att sedan följa sin vän till bussen, för ett lekfullt avsked, att få känna sig smått berusad, bubblande inombords.  Det är livet när det är som bäst. 

Helt enkelt.