Fick i förrgår möjlighet att försonas med en del av de frågor rörande min uppväxt, som jag funderat på ett bra tag. Det visade sig vara nästan som jag föreställt mig det, men kanske föll ytterligare några bitar på plats. Oavsett var det så himla skönt att få det bekräftat, att få höra henne säga det. Det blev mycket känslosamt, och det var inte rakt igenom vackert, men det var ärligt. Ärligt och avskalat men också mycket närvarande.

Att veta att det inte bara var mina förhoppningar som spelade mig ett spratt. Det var som att alla grubblerierna, om vad som egentligen hänt där för många år sedan,  oron och frågorna om vart vi tappade bort varandra på vägen, sköljdes av. Det blev så verkligt i ögonblicket hon uttalade orden, orden som förenade oss i ett virrvarr av känslor och gråt av sorg och lycka. 

Det låter kanske grymt att använda ordet förhoppningar, men nog hoppades jag på att det inte varit så lätt för henne som hon ibland gett sken av. För om det inte hade gjort ont, vad hade jag då betytt för henne?

Så det var med blandade känslor av sorg och kärlek och lättnad som vi fördes en aning närmre varandra. Jag vet inte hur vår framtid ser ut, men förenade av gråten får vi förhoppningsvis en ny grund att bygga vår relation på. Som mor och dotter.