Ikväll är mina tankar speciellt med alla våra norska bröder och systrar. Må vi inte tappa perspektivet på vad som är rätt och fel, låt oss inte stå oenade i kampen för det vi tror på! Låt oss inte tappa modet!

Jag kan inte på något sätt föreställa mig skräcken och chocken som de barn, ungdomar och vuxna som har varit med om attentaten i Norge, har upplevt. Inte heller alla de oroliga föräldrar, syskon, partners, vänner, grannar, kollegor som har fått vänta och kanske fortfarande väntar på att höra av sina nära och kära. Det är så många fler som blir berörda vid sådana här tillfällen, än vad man kanske tänker på först. Får en klump i halsen när jag försöker sätta mig in i rollen som den mamma jag hörde i en intervju tidigare under fredagskvällen, som hade pratat med sitt barn som var på ön, jag kan inte föreställa mig chocken, paniken, maktlösheten, smärtan eller oron när telefonsamtalet sedan bröts.  Det är så otänkbart, så hårt!

Sedan känner jag mig ändå på något sätt skamsen. För tragedier av det här slaget händer dagligen runt om i vår värld, men det är mycket lättare att hålla sig distanserad till. Barn svälter, unga människor dör i krig eller blir torterade för det de tror på, helt vanliga människor drabbas av dödliga sjukdomar, är med i olyckor eller blir utsatta för våldtäkt, djur plågas och våldsstatistiken ökar. Men det är vardagsmat och på något konstigt sätt accepterat, det är såvärlden ser ut...Men det drabbade i alla fall inte oss, inte oss i Europa, inte oss i Sverige, inte oss i vår stad, på vår gata eller i vår familj.

Det gör ont i mig. Det borde göra ont för att mina medmänniskor lider, jag tror ju trots allt att vi alla hör ihop som bröder och systrar, att alla är vår familj på vår gata. Men det är inte bara därför det känns, för jag undrar... Hur kan det vara att jag just nu skriver om mina känslor för Norge och deras invånare, när jag aldrig förut skrivit om något annat lands tragedier?  Om vi alla är syskon, varför känns det  ändå mer när vårt grannland drabbas? Jag tror inte egentligen att det känns mer, bara mer nära. Troligen är det för att man inser att det kan hända oss också, även om det redan hänt oss genom att det har hänt våra världsmedborgare något, så inser vi att det kan vara vår mamma som sitter där orolig i telefon, eller kanske vi själva som undrar vad som hänt med våra barn.  

Vi har inte insett, att det redan händer.