Tårar föds ur mörkret

I hjärtan brinner ljus

Ditt minne finns inom oss

Med kaffekopp och snus

I denna sena timme

Du kämpar för ditt liv

Vi känner hur vår kärlek växer

Vi glömmer bort allt kiv

Det ända som är viktigt nu,

Det är att hålla samman

Vår omtanke till barn och fru.

Din envishet är evigt stark,

Till synes utan slut

Vi hoppas att kraften inom dig,

Får dig att hålla ut

Att bo i mångas hjärtan

Det säger mer än ord

Så även om du flyger bort

Blir du kvar på denna jord

För inom oss du lever

Du spirar frisk och grön

Jag hoppas att du finner frid

Ja, detta är min bön.

Tillsammans ska vi vandra, med någon tätt brevi´

En hand som stöttar kramar, att hålla sig uti

Med denna hand vi vi finner, en gren som blommar stort

När vi söker, vandrar, för att finna ljusets port.

En port som går till livet, en väg som går till ro

Det enda vi kan göra nu, är att älska, hoppas, tro.

Igår var några av mina vänner på besök. Vi fikade, skrattade och pratade om roliga anekdoter. Vi hade trevligt helt enkelt och med i våra berättelser fanns du. Inte som den framträdande karaktären men ändå. Det var inte åt dig vi skrattade, utan åt situationen. Ändå känns det hemskt. För du var där. I vårt samtal. Och vi nästan kiknade av skratt. 

Nu är du kanske inte längre här. Allting förändrades på en sekund. Ett telefonsamtal. Min halvätna macka ligger på sängen. Jag har inte längre någon aptit. Längs mina kinder rinner tårar. Förlåt mig. Förlåt för alla gånger jag tyckt att du var en idiot. Förlåt för alla gånger jag betedde mig illa i ren frustration. Sån var du, sådan kommer du förbli. Irriterande men klok. Jag berättade nog aldrig för dig det du också gav mig. Skratt. Kunskap. En annan syn på livet. Jag var bara tydlig med det jag inte stod ut med. Och nu kanske det är försent. För alltid. Chanserna kommer inte tillbaka. Livet är flyktigt, bräckligt. Jag var naiv. 

Dagens lärdom: Man kan inte alltid vara överens. Men man kan alltid visa respekt. Det förtjänar vi allesammans.

Vi kom inte alltid överens, men inte heller visade vi varandra alltid respekt. Jag hoppas att det är de gångerna vi gjorde det vi kommer bära med oss starkast. Jag bär en liten bit av dig inom mig. Nu ska jag förvalta gåvan du gav mig. Jag ska vattna detta korn och låta det växa. Inget ska få skada det. Vi var så olika, men ändå så lika. Kanske var det det som skrämde mig?

Jag ber och hoppas att du förstod, att du förstod även dina goda sidor. Att andra kunde visa dig det jag inte förmådde. Jag ber om att det ska vända, att allt ska bli som vanligt. Att du åter ska få se solens ljus, åka skidor och jaga älg.  Jag ber för din familj och för alla du berörde. Jag ber om att de ska finna kraft och tröst i denna svåras tid. Jag hoppas på en positiv vändning, en liten twist på denna histora. Där jag får chans att tala om det jag tänker. Jag ber om förlåtesle och mognad, oavsätt vad framtiden bär. 

Jag känner mig hemsk. Är jag det? Nej svara inte. Låt mig bara gråta och be. Jag vet att du hör mig, i min bön. 

Som vissa av er lagt märke till, har jag inte synts till här på länge. Detta har flera orsaker. Främst är det så att jag helt enkelt inte har haft tid. Jag pluggar på halvfart och gör praktik på heltid (varje praktikdag innebär också minst två timmar pendling med kollektivtrafiken) och därimellan ska jag försöka hitta tid och kraft till mig själv och mina relationer, inte en helt enkel ekvation att få ihop. Mitt humör pendlar ganska kraftigt, då jag faktiskt trivs väldigt bra med allt jag fyller min tid med, samtidigt som jag ofta är oerhört trött. Dessutom har min ledvärk har börjat göra sig påmind igen, det har inte varit så tydligt ännu och jag försöker bita ihop så gott jag kan, för att få livet att fungera, men det är inte helt optimalt kan jag väl säga!

Har varit med om väldigt många fantastiska möten och sett saker i min omgivning som fått mig att hissna och vissna, koka av upprördhet och kikna av skratt, sedan senast jag skrev och jag hoppas att inom kort kunna dela några av dessa tankar, iaktagelser och möten med er. Till dess: ta hand om varandra i vintermörkret! Och glöm inte reflexer när ni går ut!

Fick i förrgår möjlighet att försonas med en del av de frågor rörande min uppväxt, som jag funderat på ett bra tag. Det visade sig vara nästan som jag föreställt mig det, men kanske föll ytterligare några bitar på plats. Oavsett var det så himla skönt att få det bekräftat, att få höra henne säga det. Det blev mycket känslosamt, och det var inte rakt igenom vackert, men det var ärligt. Ärligt och avskalat men också mycket närvarande.

Att veta att det inte bara var mina förhoppningar som spelade mig ett spratt. Det var som att alla grubblerierna, om vad som egentligen hänt där för många år sedan,  oron och frågorna om vart vi tappade bort varandra på vägen, sköljdes av. Det blev så verkligt i ögonblicket hon uttalade orden, orden som förenade oss i ett virrvarr av känslor och gråt av sorg och lycka. 

Det låter kanske grymt att använda ordet förhoppningar, men nog hoppades jag på att det inte varit så lätt för henne som hon ibland gett sken av. För om det inte hade gjort ont, vad hade jag då betytt för henne?

Så det var med blandade känslor av sorg och kärlek och lättnad som vi fördes en aning närmre varandra. Jag vet inte hur vår framtid ser ut, men förenade av gråten får vi förhoppningsvis en ny grund att bygga vår relation på. Som mor och dotter.

Att uppskatta det man har, låter enklare än vad det kanske är. Men vid tillfällen i ens liv händer saker som får en att förstå hur lite vi kan ta för givet, att allt kan ändras fort, och att man kanske borde känna lite mer tacksamhet för det man faktiskt har.

Idag mötte jag en man, Peter tror jag bestämt han sa att han hette. Han slog sig ner på bänken, där jag satt. Inte direkt bredvid mig utan mer snett bakom, hade han inte vänt ansiktet mot mig hade han suttit med ryggen emot mig. Han presenterade sig med sitt namn och sa att han var utegubbe (jag antog att han var hemlös).

Han sa att han försökte samla ihop pengar till en kopp kaffe och en bulle, men jag hade tyvärr inga kontanter på mig, så jag erbjöd honom lite pommes, som han inte tog emot, med motiveringen att han inte kunde tugga. Han tänkte resa sig upp från bänken, när en tanke verkade slå honom. Han frågade vad klockan var, och när jag skulle titta efter sträckte han fram sin arm och sa att jag kunde titta på hans, han hade en fungerande klocka, men för dålig syn för att kunna urskilja vad visarna pekade på.

När jag svarat på frågan, tackade han och bad om att få veta en sista sak, nämligen vilken veckodag det var. När jag svarade att det var tisdag, sken han upp, tackade och reste sig för att gå vidare. Han var tacksam, tacksam för att han hade fått reda på vilken veckodag det var och tacksam för att jag hade berättat det för honom, tagit mig tid att berätta det för honom.

Och det kändes så fint på något sätt. Känslan av att trots att jag inte kunde ge honom vad han egentligen frågade efter, kunde jag erbjuda något annat. Och den varma känslan spred sig i kroppen när han artigt tackade för upplysningen. Storslagna händelser behöver inte bestå av storslagna ting. Det kan räcka med ett möte. Och när jag ser någon som inte har en bostad eller ens äger en tjuga att köpa kaffe för, får man lite perspektiv på saker och ting. 

Vad är det vi försöker köpa med alla våra prylar, vem försöker vi imponera på? Det känns som att vi försöker lura oss själva. Inte kan man väl köpa lycka? Inte blir man en bättre, gladare eller givmildare person för att vi konsumerar? Eller?

Riktigt lyckliga och nöjda kan vi inte bli enbart med hjälp av pengar och prylar. Och trots att pengar är en viktig förutsättning för ett gott liv, med bostad och mat, så känner i alla fall jag att det viktigaste inte är något av det. Jag är viktigare.
Mina vänner och min familj står mig närmre. Min förmåga att växa i mötet med andra är mer storslaget.

Och jag är tacksam, tacksam för att jag inte är ensam, tacksam för att jag inte behöver tigga pengar, utan har ett hem att gå till och ett par extra i reserv i form av mina vänners, och min familjs. Jag är tacksam över de möjligheter jag fått, i form av möten och utbildning bland annat. Jag är så otroligt lyckligt lottad som kan äta mig mätt varje dag, och som får älska och bråka med de som står mig nära. Och jag är tacksam över vetskapen, att även om jag skulle mista både hem, och hälsa så finns det garanterat någon där ute, på en parkbänk som skulle ta sig tid att berätta för mig vilken veckodag det är, och kanske till och med lägga mitt namn på minnet.

Sova länge...

Låta mannen i huset duka fram frukosten, äta tillsammans. 

Få gratulationer från alla fina vänner och släktingar.

Fira födelsedag och midsommar hos svärföräldrarna med jordgubbstårta, matjesill, färskpotatis, gräddfil, gräslök och öl.

Skrattat sig flera års längre livstid.

Se halva "Nightmare before christmas" lutad mot min älskades axel.

Nu är det godnatt...

Efter arbetspasset igår fick jag för mig att ha ett litet vardags-mys tillfälle med min moder, och frågade henne helt enkelt om hon ville ta en fika med mig på det lokala köpcentrat. Och det ville hon gärna.

Sagt och gjort, så trampade hon iväg på sin cykel (som jag senare upptäckte inte var avsedd för människor, utan lamor från yttre rymden, med tanke på sina proportioner). När hon hade landat och parkerat sitt rymdskepp, började vi med att mer eller mindre planlöst spatsera omkring i diverse olika butiker samtidigt som samtalsämnet varierade helt okonstlat mellan, "detta har hänt sedan senast" och "vilken hemskt ful tallrik". 

Efter den lilla upptäcktsfärden som innebar ett inhandlande av ett o-linjerat kollegieblock åt min man, och ett o-handlat linjerat kollegieblock åt mig (jag skyller på åldern), stötte vi på min styvsyster och vi fortsatte på diverse vitt och brett skiftande samtalsämnen samtidigt som vi kämpade mot beslutsångesten huruvida vi helst ville fika på Barista eller Espresso House...Så småningom bestämde vi oss för det sistnämnda.

Vi satt där och fikade och samtalade ett tag och sedan råkade jag luska ut att det vankades Pizza hemma hos min mor, så jag fladdrade ett ögonblick med mina ögonfransar, och blev inbjuden att dela denna måltid med henne, hennes "bihang"och mina bröder. Det är inte alltid att vi träffas så värst ofta, så jag såg fram emot både mötet och pizzan, dock ingick det inte riktigt i planen att övernatta på soffan...

Vid 22-tiden bad jag min mor att följa mig till bussen. I planen ingick inte heller vädret, som fick för sig att Sydsverige helt plötsligt tillhörde den del av jorden där det är lämpligt med monsunregn...När vi kom fram till busshållplatsen lite senare, liknade vi nog mest två dränkta råttor, men vart tog bussen vägen? Inte hade jag väl missat den? Nejdå, den var bara sådär lagom försenad, precis sådär att det inte fanns en chans i världen att jag inte skulle hinna med mitt bussbyte, utan hade tvingats tillbringa en härlig timme till i det Sydsvenska sommarklimatet. 

Då bestämde vi oss med gemensamma tankeinsatser för att det var bättre att följa med hem igen...På vägen tillbaka insåg vi att vädret var väldigt förlösande, och fick oss att pendla och beröra hela spektrumet av känslor, allt från hopplöshet till glädje.

Hopplösheten är en ganska naturlig känsla när man inser att den enda swimmingpool man har finns inuti skorna, och när man känner hur vattnet till och med börjar tränga sig genom tyget på underkläderna... Glädjen kommer mer i situationer som när ens kära moder lyckas klanta sig så extremt mycket, och trampa ner i en decimeterdjup vattenpöl, så att det stänker upp till midjan. Och när man inser att det varken gör från eller till på den redan dyblöta kroppen, då kan man inte låta bli att brista ut i skratt.

Känslan av att sedan komma in, få ta av sig de av vätan, mot kroppen som fastklistrade plaggen är som en befrielse. Att sedan sätta sig i soffan med en mugg varm saft, och få känna sin mammas händer smekandes över hårbotten, hennes fingrar lekandes med några hårslingor och tillåta sig själv att få känna sig liten och ompysslad igen gör inte direkt saken värre. Ibland kanske ett skyfall är just det man behöver...

Tröttheten börjar smyga sig på. 

Kanske inte så konstigt eftersom idag officiellt är tredje dagen på rad då jag kommer i säng efter tolv. Men det har det varit värt, för jag har alla dessa tre dagar fått göra det jag allra helst gör, och det som får mig att må som bäst och glädjas åt att jag lever.

Idag har jag fått känna vårkänslorna spritta i kroppen, ja och även barnasinnets busiga glimt har fladdrat i mina ögon. Solen har skinit. Jag har cyklat. Och jag har umgåtts med en av mina absolut härligaste vänner. Det var ganska länge sedan vi träffades för vi har båda blivit stora och sedan ett tag tillbaka flugit ur våra bon och landat på diverse udda platser i detta avlånga land. Okej, så udda är de kanske inte rent geografiskt, men de är svåra att ta sig till och från när man bara har möjlighet att resa kollektivt eller med hjälp av sina kära två.

Vi har tagit oss tid, tid till varandra och tid till livet. Till livet när det är som bäst. Att sitta på uteserveringen på sitt favoritfik (där man varit så många gånger förr) med varsin kall dryck och en stor muffin, för att dela tankar, minnen och känslor för stort och smått. Att sitta där i timmar, låta solen värma våra frostvita kinder och den kalla drycken svalka våra varma, fuktiga kroppar och låta skratten och samtalen få hjärtat att göra små volter inuti bröstet. Att få sitta där i all enkelhet och få dela, av stort och av smått som händer i våra liv, det är fantastiskt. Underbart. Härligt. Vackert på något sätt.

Och att sedan vandra en lång promenad genom staden och kanske även på en liten sträcka komma extra nära, för att sedan komma hem till mannen man älskar och få dela ännu mer. Mat då, inget annat, pervo!

Hemlagad sushi och välkyld öl. Att sedan sittandes framför varsin datorskärm, skickandes mer eller mindre kärleksfulla meddelanden till varandra, på ett nästan syskonlikt sätt, att än en gång få skratta ihop och retas på ett äkta och opretentiöst sätt. Att bara vara. Tillsammans. Och att sedan följa sin vän till bussen, för ett lekfullt avsked, att få känna sig smått berusad, bubblande inombords.  Det är livet när det är som bäst. 

Helt enkelt.