Sorgen genomborrar mitt hjärta. Min hjärna går på högvarv. Det måste finnas något jag kan göra. Vad som helst! Jag söker i mörkret, händerna fumlar framför mig, jag letar efter minsta tråd av hopp att hålla fast i. Jag hittar ingen. Jag är ensam, maktlös.

Kroppen skakar. Tårarna strömmar tyst nedför mina kinder. Det kommer snörvlande lätet från min näsa, och rosliga andetag tränger sig hastigt genom den trånga halsen. De har krympt. Jag kan knappt andas. Jag fryser. Fryser, men svettas på samma gång. Huvudet bultar. Hjärtat har slutat bulta. Jag hör det inte längre. Det ända jag hör är det snörvlande ljudet av min kamp mot dropparna som vill falla ur mina näsborrar. 

Sorgen. Genomborrar mitt hjärta, min hjärna, min kropp och min själ. Och det finns inget jag kan göra. Inte alls. Bara vänta, be och hoppas. Aggressionen kryper fram längs min ryggrad. Jag har bitit hål på insidan av kinden. Det känns befriande. Jag får vara arg. Jag måste få vara arg. Blodsmaken har en lugnade effekt trots allt. Den får frågorna att klarna. 

Varför? Varför var det tvunget att bli så här. Varför tog jag upp det idag. Varför sa jag det jag sa? Varför fick jag de svar som jag dels trodde dels fruktade. Varför? Varför är jag en sån idiot? Hur kan hon göra såhär mot mig? Hur kan någon göra såhär? Varför gör ingen något, varför kan jag inte göra något, varför tillåts jag inte göra något? Varför måste jag gå igenom det här? Vart är du nu karma? Vart är du nu Gud? Vart är du nu medmänsklighet, förlåtelse och rättvisa? Varför? Varför är jag här? Varför är jag ensam? Ensam i mörkret. Ensam och obetydlig. Kan ingenting göra?! 

Jag vill göra något! Det är inte rättvist! Jag vill ha rättvisa, eller åtminstone en chans att visa vad jag vill. Åh Gud, låt dem inte glömma mig! Jag älskar dem! Jag vill vara delar av deras liv! Låt dem veta det! 

Nu faller tårarna ner på bordet. Strömmar. Händerna skakar inte längre, men jag är så stel att mina armar pressar så hårt mot bordet att jag snart inte har något blod i dem längre.  

Jag känner mig omtumlad. Utmattad. Vill bara gräva ner mig i ett hål och inte komma fram förrän allt har löst sig. Jag vill somna in. Slippa tänka. Slippa känna. Slippa vara. Fast nej, ett hål vill jag inte vara i. Jag vill vara i Din famn. Jag vill att du ska dra fingrarna genom mitt hår. Jag vill höra dina hjärtslag. Jag vill ligga i en renbäddad vit säng i ett ljust och varmt rum. Jag vill vara där tillsammans med dig. Jag vill höra din röst, jag vill höra dig säga att allt kommer ordna sig. Att det inte är mitt fel. Att allt kommer bli bra. Bara jag tror. Bara jag fortsätter kämpa! Bara jag orkar! Jag vill inget hellre. Jag vill att det ska bli så. Jag önskar, hela min kropp ber om det. 

Det bränner bakom mina ögonglober. Det kommer inte längre några tårar. Jag andas lugnare men inte lättare. Jag kippar efter luft. Som en fisk på land. Jag behöver vatten. Fast egentligen inte. Det känns som att jag håller på att drunkna inifrån i mina egna tårar. Om de inte kommer ut snart. Varje atom känns sprängfylld med gråt, känslor, sorg, aggression, frustration, ensamhet. Jag sprängs. Tänk om jag gör det! Slutar existera. Slutar finnas till. Slutar oroa mig. Vilken befrielse. Men inte det jag vill. Jag vill vara med de jag älskar. Ingen ska få hindra mig från att önska, vilja och försöka. Jag tänker inte ge upp. Jag vill inte. Jag kan inte. Den här typen av kärlek går inte att hålla tillbaka. Inte av någon annans hand och illvilja. Inte av långa avstånd. Inte av snöväder. Inte av döden själv ens. 

Jag önskar att jag fick vara där, som en trygghet i era liv. Jag älskar er! Jag är aldrig ifrån er. Ni är i mitt hjärta. Det går inte att radera er därifrån. Det är skrivet med permanent bläck, det är inristat med kniv, gömt i en ask, en ask med miljoner lås. Enda sättet att öppna den är om man inte vill skada det som finns där inne. Det vill jag inte. Jag vill skydda er. Vara en förebild, en trygghet, en puzzelbit i era liv. 

Gud, låt dem veta att jag älskar dem! Låt dem veta att jag aldrig lämnar dem på riktigt. Att de alltid är närvarande. Alltid här! I mitt hjärtas ask. 

Orden vill inte sluta komma. Inte känslorna heller. Jag känner mig uppfläkt, ut och in vänd, blottad. Jag kan inte skyla mig. Jag kan inte dölja vad jag känner. Det måste få komma. Om det inte tillåts komma ut, kommer det att tränga sig ut genom huden på mig, i form av små sylvassa skalpeller. De kommer riva mitt skinn, förstöra min utsida. Det måste ta sig ut. Innan det förgör mig. Innan det förstör allt det som är fint.

Varför är allt som är fint på riktigt också så skört? Bräckligt? Så lätt att ta sönder om man inte hanterar det med varsam hand. Så svårt att laga. Omöjligt säger vissa. Själv vet jag inte. Det låter så definitivt. Som ett slut. Jag vill inte se detta som ett slut. Jag hoppas med hela mitt väsen att det är en början. Även om det är svårt att se det i den täta dimman jag befinner mig i just nu. Jag har irrat bort mig. Min ledstjärna är fördold. Förmörkad av tunga, åskgrå moln.

Men jag ger inte upp. Jag vägrar!  Om jag ska ge upp finns ingen mening. Men meningen finns där. Ni är meningen. Det är för er skull jag kämpar. Ni har rätt till mig. Att lära känna mig. Att vara nära mig. Det är därför jag förvarar er djupt in i mitt hjärta. Det är ni som finns där, som gör att det slår. Att det inte förtvinar. Förstörs. Av allt hårt slit, denna muskel ständigt får utstå. Ni finns där, förser det med syre. Jag älskar er. Så länge hjärtat slår. Och längre än så. I evighet.