Funderar över hur upprörd och berörd man kan bli av TV-program. Såg nyss det sjätte avsnittet av SVTs serie Ung & bortskämd och det är minst sagt en serie som väcker så mycket inom mig.

I de första avsnitten slogs jag av hur tafatta och naiva många av ungdomarnas föräldrar varit i sin uppfostran. Som många av ungdomarna själva uttryckt varför skulle man ha en längtan bort från ett liv där man inte behöver bidra med varken pengar, tjänster eller ens ett trevligt uppförande? Ett liv där man får allt man pekar på och lite till, utan ansträngning. När det andra valet är hårt slit och ingen lyx. Varför skulle man vilja ha en förändring? Men så verkade det i början som att föräldrarna ändå av någon anledning kommit till en punkt där de ville ha en förändring, en punkt där de tröttnat på att vara både försörjare och städhjälp åt sina unga vuxna barn.

Efter (går-)dagens program ifrågasätter jag verkligen om alla verkligen efterlyser en förändring! För hur i helvete kan man sitta och blåneka till det alla andra ser? Hur kan man upplysa sitt barn om att de inte gör något fel, trots att det är med i programmet av en anledning och dessutom flera gånger blivit nominerad till utröstning. Hur kan man bara le och säga, alla de andra tycker att du gör det här och det här men inte det här, som du borde - men jag, jag är stolt över dig, du är så duktig så!

AAH, jag blir så frustrerad. Då vill man väl för tusan inte ha en förändring, varför ödslar de då tid på att vara med i ett sånt här program?! Jo visst ja, det kan ju vara så att vinnaren får en jorden-runt resa, och då är det bättre att rösta ut de största konkurenterna än att hjälpa sitt barn växa upp och bli en självständig vuxen. Fan, vad arg jag känner mig när två riktigt duktiga och ansvarsfulla ungdomar sitter nominerade, bara för att vissa föräldrar går in i en sådan defensiv inställning. USCH! Man skäms på deras bekostnad banne mig! 

För att återgå till min egentliga fråga, hur kan man bli så känslomässigt påverkad av ett TV-program, tror jag att det kanske kan hänga samman med den återspegling på det verkliga orättvisa samhället vi lever i, som TV och andra medier skildrar. När man dessutom följer en serie lär man känna deltagarna på sitt eget lilla vis, och man känner med vissa mer än andra.

Även om jag faktiskt även i detta program har fått upp ögonen för vissa personer som växt efter hand, så slås jag av att de som ska föreställa vuxna i den här serien inte i många fall är bättre än ungdomarna de tröttnat på. De pratar i mun på varandra, går till personangrepp och i försvarsställning. De smutskastar varandras barn för att skydda sina egna, och då och då tycks det även som att grupperingar mellan föräldrarna bildas, små pakter som gemensamt försöker ge sig på en specifik individ. De är naiva och näst intill dumma som har en chans att förbättra sina barns chanser till att bli ansvarstagande och uppskattade vuxna människor, men de är beredda att sumpa den chansen för ett första pris.

De kunde lika gärna låst in föräldrarna i ett hus under åtta veckor och låtit ungdomarna rösta ut dem. Det är kanske inte fullt så socialt accepterat men jag tror att det i flera fall inte bara hade varit lönsamt utan även nödvändigt. Det verkliga problemet är inte ungdomarnas lathet, beteende eller okunskap. Det vidriga är att de har hur många resurser och möjligheter som helst att motarbeta det negativa och främja det positiva men allt som sker är att det smittar av sig (eller redan finns) hos de som är vuxna och som ska kallas förebilder. Skrämmande. Verklighet men overkligt. Det är att det speglar den verklighet vi lever i som gör det så skrämmande och så nära.

Vi har nog alla på något sätt varit i kontakt med de här personligheterna, i positiva och i negativa sammanhang. Folk som solar sig i andras glans, medan de som verkligen sliter hamnar i skymundan. Människor som kommer med undanflykter och som vägrar att se, att de själva eller folk i deras närhet kan vara källan till ett problem. De ytliga, de genuina, de skojfriska, de arga, de glada, de ledsna, de målmedvetna, de lata, de kreativa, de fjäskande, vinnarna och förlorarna, de som kan ta till sig kritik och förändras, och de som vägrar inse den hårda sanningen. De som försöker, men som ändå misslyckas och de som skiter i det men på något sätt ändå klarar sig undan. Orättvisorna som vi blir upprörda av när de missgynnar oss, och orättvisorna som vi är tacksamma för när de gynnar oss. Verklighet fast overkligt. Hårt. Hemskt. Otäckt. Sant. Det är det jag tror är så skrämmande. Det som väcker något inom oss. Det som gör att vi vill förändra, trots att vi inte egentligen vill.