Funderar över hur upprörd och berörd man kan bli av TV-program. Såg nyss det sjätte avsnittet av SVTs serie Ung & bortskämd och det är minst sagt en serie som väcker så mycket inom mig.

I de första avsnitten slogs jag av hur tafatta och naiva många av ungdomarnas föräldrar varit i sin uppfostran. Som många av ungdomarna själva uttryckt varför skulle man ha en längtan bort från ett liv där man inte behöver bidra med varken pengar, tjänster eller ens ett trevligt uppförande? Ett liv där man får allt man pekar på och lite till, utan ansträngning. När det andra valet är hårt slit och ingen lyx. Varför skulle man vilja ha en förändring? Men så verkade det i början som att föräldrarna ändå av någon anledning kommit till en punkt där de ville ha en förändring, en punkt där de tröttnat på att vara både försörjare och städhjälp åt sina unga vuxna barn.

Efter (går-)dagens program ifrågasätter jag verkligen om alla verkligen efterlyser en förändring! För hur i helvete kan man sitta och blåneka till det alla andra ser? Hur kan man upplysa sitt barn om att de inte gör något fel, trots att det är med i programmet av en anledning och dessutom flera gånger blivit nominerad till utröstning. Hur kan man bara le och säga, alla de andra tycker att du gör det här och det här men inte det här, som du borde - men jag, jag är stolt över dig, du är så duktig så!

AAH, jag blir så frustrerad. Då vill man väl för tusan inte ha en förändring, varför ödslar de då tid på att vara med i ett sånt här program?! Jo visst ja, det kan ju vara så att vinnaren får en jorden-runt resa, och då är det bättre att rösta ut de största konkurenterna än att hjälpa sitt barn växa upp och bli en självständig vuxen. Fan, vad arg jag känner mig när två riktigt duktiga och ansvarsfulla ungdomar sitter nominerade, bara för att vissa föräldrar går in i en sådan defensiv inställning. USCH! Man skäms på deras bekostnad banne mig! 

För att återgå till min egentliga fråga, hur kan man bli så känslomässigt påverkad av ett TV-program, tror jag att det kanske kan hänga samman med den återspegling på det verkliga orättvisa samhället vi lever i, som TV och andra medier skildrar. När man dessutom följer en serie lär man känna deltagarna på sitt eget lilla vis, och man känner med vissa mer än andra.

Även om jag faktiskt även i detta program har fått upp ögonen för vissa personer som växt efter hand, så slås jag av att de som ska föreställa vuxna i den här serien inte i många fall är bättre än ungdomarna de tröttnat på. De pratar i mun på varandra, går till personangrepp och i försvarsställning. De smutskastar varandras barn för att skydda sina egna, och då och då tycks det även som att grupperingar mellan föräldrarna bildas, små pakter som gemensamt försöker ge sig på en specifik individ. De är naiva och näst intill dumma som har en chans att förbättra sina barns chanser till att bli ansvarstagande och uppskattade vuxna människor, men de är beredda att sumpa den chansen för ett första pris.

De kunde lika gärna låst in föräldrarna i ett hus under åtta veckor och låtit ungdomarna rösta ut dem. Det är kanske inte fullt så socialt accepterat men jag tror att det i flera fall inte bara hade varit lönsamt utan även nödvändigt. Det verkliga problemet är inte ungdomarnas lathet, beteende eller okunskap. Det vidriga är att de har hur många resurser och möjligheter som helst att motarbeta det negativa och främja det positiva men allt som sker är att det smittar av sig (eller redan finns) hos de som är vuxna och som ska kallas förebilder. Skrämmande. Verklighet men overkligt. Det är att det speglar den verklighet vi lever i som gör det så skrämmande och så nära.

Vi har nog alla på något sätt varit i kontakt med de här personligheterna, i positiva och i negativa sammanhang. Folk som solar sig i andras glans, medan de som verkligen sliter hamnar i skymundan. Människor som kommer med undanflykter och som vägrar att se, att de själva eller folk i deras närhet kan vara källan till ett problem. De ytliga, de genuina, de skojfriska, de arga, de glada, de ledsna, de målmedvetna, de lata, de kreativa, de fjäskande, vinnarna och förlorarna, de som kan ta till sig kritik och förändras, och de som vägrar inse den hårda sanningen. De som försöker, men som ändå misslyckas och de som skiter i det men på något sätt ändå klarar sig undan. Orättvisorna som vi blir upprörda av när de missgynnar oss, och orättvisorna som vi är tacksamma för när de gynnar oss. Verklighet fast overkligt. Hårt. Hemskt. Otäckt. Sant. Det är det jag tror är så skrämmande. Det som väcker något inom oss. Det som gör att vi vill förändra, trots att vi inte egentligen vill. 

 

Caroline

14 december 2010 01:33

Fattar inte heller hur man kan sitta där och skydda sitt barn och inte se det dem andra föräldrarna ser. Blev förbannad rent ut sagt när Paulinas pappa förklarade för henne att hon inte gjort något fel!

http://www.carroslogbook.blogg.se

plastblomma

14 december 2010 02:47

Jo, eller hur!

 

Egon

14 december 2010 14:53

Jag blir alltid lika förvånad när jag ser folk bli så engagerade i reality-TV. Det är ett idiotiskt koncept, och så ypperligt skrämmande att folk faktiskt tittar på möget när det sänds; det är ett onekligt bevis på människans skadeglädje och brist på empati.
Paradise Hotel, Big Brother, Ung & Bortskämd, Lyxfällan... det tycks mig att de alla är nutidens version av Gladiatorunderhållning. Det må vara mindre blodigt, men förr i tiden ansågs det i alla fall ofint att hugga folk i ryggen.

Men jag håller med dig i att folk är galna. Tokiga. Självupptagna, egoistiska och narcissistiska.
Och barnen (eller ungdomarna, jag har faktiskt ingen uppfattning om deras egentliga ålder) är ett resultat av föräldrarnas uppfostran och den miljö de växt upp i; om föräldrarna inte kan ta ansvar för sin egen skapelse så är det väl inte barnens fel? Människan är i grund och botten en enkel varelse: hon vill ha ett gott liv på så enkla premisser som möjligt. Om det är så, varför byta ut det?

plastblomma

14 december 2010 18:40

Jo, jag kan också hålla med om att det ibland kan vara lite väl mycket om familjer och personer som hängs ut i denna typ av serier. Men genom att tala för mig själv ser jag inte på dem för att gotta mig i andras elende, utan för att själv få tips och motivation att ta tag i saker.

Dock gäller detta givetvis inte alla program som man kan försvara på det sättet då jag i detta fall mest tänker typen "Lyxfällan", till andra serier som Paradise Hotel och liknande det (som jag absolut inte skulle få för mig att titta på *kräkljud*) så får man väl ändå se till att det är deltagarna som själva sökt och tackat ja till platsen, ibland är det säkert lite som prostitution att de gör det för att de behöver antingen pengar eller uppmärksamhet, men dock, de har själv gett sig in i det (vilket även gäller för de allra flesta program. Vuxna människor framför allt har möjlighet att bestämma över sina egna liv, och vissa väljer att fläka ut sig och hela sitt "privatliv" för hela Svenska folket. Sen Håller jag med dig om att det är hemskt att det finns ett tittar-underlag. Att någon vill titta på när folk rumlar runt i sänghalmen, beter sig som fjortisar fast man börjar närma sig de trettiofem etc.

När det gäller deltagarna i ung och bortskämd är alla myndiga och därför tycker inte jag att de bör kallas barn. Jag började se det av en händelse, och fastnade sedan för att jag var nyfiken på om och i så fall hur stor förändring som kunde uppstå. I nuläget har jag förstått att en del kan förändras medan att andra nog inte riktigt har någon önskan om att det ska bli så, som sagt människan är i grund och botten en enkel varelse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 ...

Njuter av några dagars semester och faller lätt in i en något anorlunda dygnsrytm än vad jag vanligtvis har. Sena kvällar, tidiga morgnar och däremellan ett par timmars förmiddagslur.Den lyxen har inte min make. Han måste fortfarande gå upp kl 06.00 ...

För en tid sedan bestämde jag mig att det var dags att tag i mitt liv, i min hälsa och skippa allt onödigt socker. Så från och med årsskiftet har jag kämpat med suget, och fallit. Tills jag insåg varför jag föll.   Jag föll för att jag gav mig sj...

Såhär skrev jag på Facebook i morse och nu får jag medhåll från Ian Wachtmeister, Sverigedemokraternas rådgivare och tidigare partiledare för Ny demokrati som säger att SD och KD egentligen är samma parti (http://www.etc.se/inrikes/wachtmeister-sd-oc...

Har varit frånvarande här i ganska exakt ett år, men nu kändes det som att det var dags att återta skrivandets scen. Idag är det dock skapande av en annan sort som står i fokus! Politisk konst närmare bestämt! Sveriges riksdag möter Disney.     ...