Sitter här och stirrar på det tomma bladet framför mig. Lyssnar på ljudet av bilar som då och då susar förbi utanför mitt fönster. Mängder av tankar far genom mitt huvud och känslorna trängs i kroppen.

Varför blev det såhär och vad ska hända nu? Varför reagerade ingen tidigare, berör det fler i min närhet, hur ställer jag mig till detta och vad tycker andra? Bryr jag mig ens om vad andra tycker? När blev jag i så fall sån? Jag har väl alltid tyckt att man ska stå upp för sina åsikter, har något ändrats nu när det har kommit nära? Nej jag tror inte det, inte när jag tänker efter på riktigt. Jag tycker fortfarande att man ska stå upp för vad man tycker och gör, men jag tycker också att man då får vara beredd på att ta de konsekvenser som ens åsikt eller handlande kan leda fram till.

Det handlar om droger, narkotika, knark. Kärt barn har många namn. 

Ett ämne som alltid berör och som nu är mer aktuellt än någonsin, i alla fall här. Igår var polisen på skolan, skolan som jag älskar som mitt hem, skolan där alla får vara sig själva och där alla trivs. Skolan där vi också har en strikt policy mot droger, av förklarliga skäl. Dels har vi en hel del föredetta missbrukare, på skolan, och dels återfinns den typen av utbildningar på skolan som riktar sig mot barn, ungdomar och unga vuxna och bort från droger.

Trots detta började för ett halvår sedan en öppenhet kring användandet av droger infinna sig. Människor som oberört använde droger i det öppna började träda fram. Men också en motrörelse, personer som blev arga, upprörda och ville få bort droganvändandet en gång för alla. För ett bra tag sedan blev det också öppet för lärarstaben och rektor att det till och med förekom användning på skoltid. men dessa påståenden viftades i mina ögon bort med en axelryckning eller spred en oerhörd förvåning. " Vi har ju inte sett något, inte kan väl våra...".

Så nu, igår, nästan ett halvår efter den första rapporten har någon reagerat. Fem personer greps igår varav fyra misstänks för olaga narkotikabrott och den femte för brott mot narkotikastrafflagen. I tidningen får skolan "beröm" när polisen uttalar sig om att detta är ett bevis på att samarbetet mellan skola och närpolis fungerar. Frågan jag ställer mig är hur väl samarbetet mellan kursdeltagare och skolan fungerar. Ska det ta ett halvår av misstankar innan man vågar agera? 

Detta är och har under den senaste tiden varit en het debattfråga i och utanför skolsalarna. Ska man få styra över andras liv? Var går gränsen för eget ansvar och andras ansvar? Varför tas inte kursdeltagarnas oro på allvar? Varför får inte de utsatta någon hjälp? Varför har man en policy om man ändå inte följer den? Detta är frågor som nog knappast kommer minska med tanke på gårdagens gripande, även om åsikterna skiljer sig vitt och brett och ibland spretar åt många håll tror jag att det är viktigt att diskussionen får fortsätta.