Som vissa av er lagt märke till, har jag inte synts till här på länge. Detta har flera orsaker. Främst är det så att jag helt enkelt inte har haft tid. Jag pluggar på halvfart och gör praktik på heltid (varje praktikdag innebär också minst två timmar pendling med kollektivtrafiken) och därimellan ska jag försöka hitta tid och kraft till mig själv och mina relationer, inte en helt enkel ekvation att få ihop. Mitt humör pendlar ganska kraftigt, då jag faktiskt trivs väldigt bra med allt jag fyller min tid med, samtidigt som jag ofta är oerhört trött. Dessutom har min ledvärk har börjat göra sig påmind igen, det har inte varit så tydligt ännu och jag försöker bita ihop så gott jag kan, för att få livet att fungera, men det är inte helt optimalt kan jag väl säga!

Har varit med om väldigt många fantastiska möten och sett saker i min omgivning som fått mig att hissna och vissna, koka av upprördhet och kikna av skratt, sedan senast jag skrev och jag hoppas att inom kort kunna dela några av dessa tankar, iaktagelser och möten med er. Till dess: ta hand om varandra i vintermörkret! Och glöm inte reflexer när ni går ut!

Det märks att hösten har smugit sig på, med allt vad det innebär. Mörkret tätnar och lägger sig redan framåt eftermiddagen. Löven skiftar färg och så småningom faller de mot den kala marken. Väderväxlingar - sol, moln, regn, rusk och blåst, åska, i en enda virrvarr. Det brukade vara det jag uppskattade med hösten, alla färgerna men kanske framförallt mörkret. Mörkret och kylan, en anledning att krypa upp i soffan med en filt, en god bok och en mugg varmt te och ett hav  av tända värmeljus  som skimrar som stjärnor från olika håll i rummet, medan man hör ljudet av regndropparna som faller på fönsterblacket och vinden vina runt husknuten.

Men den här hösten är det annorlunda, kanske var det rent av så förra hösten också, och hösten innan dess. Ja, jag kan inte sätta fingret på när det förändrades, min romantiska syn på den här årstiden, men den har förändrats. Istället för att känna levnadsglädje och mysfaktor känner jag mig trött, så förbannat trött. Min kropp värker, jag har svårt att koncentrera mig och jag längtar redan till våren, sommaren, solen och värmen, detta trots att hösten precis börjat. Jag hoppas att den känslan inte blir lika lånvarig som den mörka tiden på året, för då kan jag lika gärna börja gräva en grop och gå i ide. Sova bort hela hösten, hela vintern, och vakna av att solstrålarna lockar fram mig, i återvändandets tid, när blommorna åter knoppas. 

Efterlyses: Pirrande höstkänslor,

med plats för glatt humör och positivism.

Har ni några över, eller vet vart man hittar dem

Ring mig! 

När jag steg upp idag hade som väntat dödsantalet efter gårdagens attentat i Norge stigit till 84 + 7 och det väntas fortfarande stiga... Det är fruktansvärt, visst är det! Antagligen känns det bra för de drabbade att idag kunna se den misstänkte gärningsmannens namn, ansikte och ålder pryda förstasidorna i tidningarna. Och nog hoppas de flesta av oss på att gärningsmannen/männen ska få sitt straff.  Men ändå kan jag inte låta bli att undra vad som hände med oskyldig till motsatsen bevisad?

En man som förknippats med en sådan ofattbar tragedi, kommer aldrig kunna leva ett normalt liv, även om det skulle visa sig att han är oskyldig. Missförstå mig inte, mycket verkar peka på att han på något sätt är kopplad till attentaten. Men kan ändå inte låta bli att tänka på hans familj. Undrar hur de känner, om det kom som en chock för dem eller om de anade att något kanske var på gång. Jag undrar om de stöttar hans tankar, och är stolta över vad han misstänks ha gjort, eller om de föraktar det och sörjer förlusten av sin son/bror/man/vän/pappa (?).

Oavsätt tycker jag inte att det är rätt att publicera bilder innan saken har blivit utredd, och dommen har fallit. Varna/lugna allmänheten kan man göra genom signalement och att klargöra att den misstänkte inte är på fri fot. I nuläget har han redan en dom på sig, folkets dom, världens dom - vi får väl hoppas att den är utdelad till rätt person helt enkelt. Och att polisen lyckas följa upp vittnesuppgifterna om att det fanns en till gärningsman, så att inte folket vaggas in i en falsk trygghet att allt är uppklarat.

Ikväll är mina tankar speciellt med alla våra norska bröder och systrar. Må vi inte tappa perspektivet på vad som är rätt och fel, låt oss inte stå oenade i kampen för det vi tror på! Låt oss inte tappa modet!

Jag kan inte på något sätt föreställa mig skräcken och chocken som de barn, ungdomar och vuxna som har varit med om attentaten i Norge, har upplevt. Inte heller alla de oroliga föräldrar, syskon, partners, vänner, grannar, kollegor som har fått vänta och kanske fortfarande väntar på att höra av sina nära och kära. Det är så många fler som blir berörda vid sådana här tillfällen, än vad man kanske tänker på först. Får en klump i halsen när jag försöker sätta mig in i rollen som den mamma jag hörde i en intervju tidigare under fredagskvällen, som hade pratat med sitt barn som var på ön, jag kan inte föreställa mig chocken, paniken, maktlösheten, smärtan eller oron när telefonsamtalet sedan bröts.  Det är så otänkbart, så hårt!

Sedan känner jag mig ändå på något sätt skamsen. För tragedier av det här slaget händer dagligen runt om i vår värld, men det är mycket lättare att hålla sig distanserad till. Barn svälter, unga människor dör i krig eller blir torterade för det de tror på, helt vanliga människor drabbas av dödliga sjukdomar, är med i olyckor eller blir utsatta för våldtäkt, djur plågas och våldsstatistiken ökar. Men det är vardagsmat och på något konstigt sätt accepterat, det är såvärlden ser ut...Men det drabbade i alla fall inte oss, inte oss i Europa, inte oss i Sverige, inte oss i vår stad, på vår gata eller i vår familj.

Det gör ont i mig. Det borde göra ont för att mina medmänniskor lider, jag tror ju trots allt att vi alla hör ihop som bröder och systrar, att alla är vår familj på vår gata. Men det är inte bara därför det känns, för jag undrar... Hur kan det vara att jag just nu skriver om mina känslor för Norge och deras invånare, när jag aldrig förut skrivit om något annat lands tragedier?  Om vi alla är syskon, varför känns det  ändå mer när vårt grannland drabbas? Jag tror inte egentligen att det känns mer, bara mer nära. Troligen är det för att man inser att det kan hända oss också, även om det redan hänt oss genom att det har hänt våra världsmedborgare något, så inser vi att det kan vara vår mamma som sitter där orolig i telefon, eller kanske vi själva som undrar vad som hänt med våra barn.  

Vi har inte insett, att det redan händer.

Hittade en ny blogg igår som lyckades ge mig den där knuffen i rätt riktning som jag nog behöver för att ta tag i mitt liv gällande matvanor och motion. Att se denna starka kvinna kämpa för att kunna göra de saker hon allra helst vill, det får en minst sagt att tänka till. 

Bara för att jag är smal ska jag inte låta människor påverka mig att äta onyttigt, jag ska inte tillåta mig att bli slav under andras påtryckningar eller för den delen mina egna ovanor och laster. Inga fler bortförklaringar nu. Jag har bestämt mig!

Att motionera är bra för min kropp. Om jag vill hålla rörligheten uppe gäller det att ta vara på de dagar då jag faktiskt inte plågas av värk. Jag måste bli av med mitt småätande, för som läget är nu har jag knappt någon ork alls, vilket i sin tur ju går ut över motionen och koncentrationen. Dessutom har jag hyfsat dåliga genetiska förutsättningar som jag inte behöver spä på med dåliga fetter och socker. Nä, nu är det nog!

Mitt första steg är tog jag redan för en dryg vecka sedan när jag köpte klippkort på badhuset. Ikväll har jag bytt bort lakrits och ostbågar mot äpplen och torr-rostade pinjenötter. Imorgon ska jag cykla ner till stan och köpa mer frukt, för är sugen på päron, men de på ica var täckta av flugor så jag avstod från att köpa dem. 

Jag har alltid motiverats lite extra av att få visa upp resultat, älskade att göra mina läxor så att jag kunde visa upp vad jag lärt mig, så kanske kan jag göra en veckorapport i slutet av varje vecka eller något om hur det har gått för mig med kost och motion?  Oavsätt blir det nog träningsdagbok för privat bruk i alla fall. 

Och heja inte på mig, utan tro att jag inte klarar det. Drivs bättre av tron att andra inte tror på mig, då får jag ju något att överbevisa... 

Tack till underbara "Hea" för att du gav mig ny motivation. Jag är sjukt imponerad över dig! Vill du också bli inspirerad? Läsa Helenas blogg http://hea71.bloggplatsen.se

Fick i förrgår möjlighet att försonas med en del av de frågor rörande min uppväxt, som jag funderat på ett bra tag. Det visade sig vara nästan som jag föreställt mig det, men kanske föll ytterligare några bitar på plats. Oavsett var det så himla skönt att få det bekräftat, att få höra henne säga det. Det blev mycket känslosamt, och det var inte rakt igenom vackert, men det var ärligt. Ärligt och avskalat men också mycket närvarande.

Att veta att det inte bara var mina förhoppningar som spelade mig ett spratt. Det var som att alla grubblerierna, om vad som egentligen hänt där för många år sedan,  oron och frågorna om vart vi tappade bort varandra på vägen, sköljdes av. Det blev så verkligt i ögonblicket hon uttalade orden, orden som förenade oss i ett virrvarr av känslor och gråt av sorg och lycka. 

Det låter kanske grymt att använda ordet förhoppningar, men nog hoppades jag på att det inte varit så lätt för henne som hon ibland gett sken av. För om det inte hade gjort ont, vad hade jag då betytt för henne?

Så det var med blandade känslor av sorg och kärlek och lättnad som vi fördes en aning närmre varandra. Jag vet inte hur vår framtid ser ut, men förenade av gråten får vi förhoppningsvis en ny grund att bygga vår relation på. Som mor och dotter.

Varför kan man inte bara förlita sig på att om man beställer en tjänst med syfte att underlätta, att den då ska fungera?!

Jag förväntade mig att när det stod studentpris på tjänsten för adressändring att jag skulle få det automatiskt, men ack nej. 

Därför avslutade jag beställningen, genom att avbryta innan jag fyllt i mina betalningsuppgifter. Trodde jag -men nej, så enkelt var det inte.

När jag ringde dem, hade min anmälan gått igenom trots allt. Med en faktura på 600 kronor istället för 125:- När telefonisten i kundtjänst sa att hon ändrade summan i efterhand, men om det ändå blev några problem så skulle jag ringa, då trodde jag på att allt skulle lösa sig, men ack nej.

När fakturan någon dag senare trillade ner i brevlådan på adressen jag just flyttat ifrån, stod det fortfarande 600:- på den. Och när jag ringde telefonnumret som stod på fakturan trodde jag att jag skulle komma fram, men ack nej.

Numret gick bara att ringa från fast telefon. Efter många om och men och samtal med diverse personer fick jag tag på ett nummer man kunde ringa från mobiltelefon, och mitt problem var ur världen trodde jag. Men så var det inte.

Jag betalade in den rätta summan på 125.- till adressändring, som avtalat. Från och med den 1/7 skulle adressändringen börja gälla. Men när räkningarna skulle betalas den siste, insåg jag att min elräkning varken kommit till min gamla eller nya adress. Efter att ha ringt posten och elbolaget (som också ansvarar för bredband och telefoni)och efterlyst den,  lovade elbolaget att skicka en kopia. 

Någon dag senare ringde min vän (som fortfarande har tillgång till min gamla lägenhet) och sa att min elräkning hade kommit. Summan var väldigt hög, vilket fick mig att bli misstänksam. När jag avslutade mitt bredbandsabonnemang förväntade mig att det inte skulle komma fler räkningar. Men ack så fel jag kunde ha.

Efter ytterligare några samtal med elbolaget den 30/6 lovade de att skicka en redigerad faktura.Nu förväntade jag mig i alla fall att min post skulle komma till min nya adress. Men ack nej.

 Idag är det den 4/6 och posten har varit här, utan att jag har fått min elräkning. 

Folk verkar tro att sitta i telefonkö, är det roligast jag vet, och att jag inte har något annat för mig. Men kan ni gissa vad?

- Det gör jag inte!!!

Jag antar att det är lagen om alltings jävlighet som spelar mig ett spratt som innebär att komplicera allt så mycket som möjligt när jag tror att jag har gjort allt för att lämna över ansvaret på andra. Men det är väl som man säger, vill man ha någonting gjort ordentligt - då får man göra det själv.

Att uppskatta det man har, låter enklare än vad det kanske är. Men vid tillfällen i ens liv händer saker som får en att förstå hur lite vi kan ta för givet, att allt kan ändras fort, och att man kanske borde känna lite mer tacksamhet för det man faktiskt har.

Idag mötte jag en man, Peter tror jag bestämt han sa att han hette. Han slog sig ner på bänken, där jag satt. Inte direkt bredvid mig utan mer snett bakom, hade han inte vänt ansiktet mot mig hade han suttit med ryggen emot mig. Han presenterade sig med sitt namn och sa att han var utegubbe (jag antog att han var hemlös).

Han sa att han försökte samla ihop pengar till en kopp kaffe och en bulle, men jag hade tyvärr inga kontanter på mig, så jag erbjöd honom lite pommes, som han inte tog emot, med motiveringen att han inte kunde tugga. Han tänkte resa sig upp från bänken, när en tanke verkade slå honom. Han frågade vad klockan var, och när jag skulle titta efter sträckte han fram sin arm och sa att jag kunde titta på hans, han hade en fungerande klocka, men för dålig syn för att kunna urskilja vad visarna pekade på.

När jag svarat på frågan, tackade han och bad om att få veta en sista sak, nämligen vilken veckodag det var. När jag svarade att det var tisdag, sken han upp, tackade och reste sig för att gå vidare. Han var tacksam, tacksam för att han hade fått reda på vilken veckodag det var och tacksam för att jag hade berättat det för honom, tagit mig tid att berätta det för honom.

Och det kändes så fint på något sätt. Känslan av att trots att jag inte kunde ge honom vad han egentligen frågade efter, kunde jag erbjuda något annat. Och den varma känslan spred sig i kroppen när han artigt tackade för upplysningen. Storslagna händelser behöver inte bestå av storslagna ting. Det kan räcka med ett möte. Och när jag ser någon som inte har en bostad eller ens äger en tjuga att köpa kaffe för, får man lite perspektiv på saker och ting. 

Vad är det vi försöker köpa med alla våra prylar, vem försöker vi imponera på? Det känns som att vi försöker lura oss själva. Inte kan man väl köpa lycka? Inte blir man en bättre, gladare eller givmildare person för att vi konsumerar? Eller?

Riktigt lyckliga och nöjda kan vi inte bli enbart med hjälp av pengar och prylar. Och trots att pengar är en viktig förutsättning för ett gott liv, med bostad och mat, så känner i alla fall jag att det viktigaste inte är något av det. Jag är viktigare.
Mina vänner och min familj står mig närmre. Min förmåga att växa i mötet med andra är mer storslaget.

Och jag är tacksam, tacksam för att jag inte är ensam, tacksam för att jag inte behöver tigga pengar, utan har ett hem att gå till och ett par extra i reserv i form av mina vänners, och min familjs. Jag är tacksam över de möjligheter jag fått, i form av möten och utbildning bland annat. Jag är så otroligt lyckligt lottad som kan äta mig mätt varje dag, och som får älska och bråka med de som står mig nära. Och jag är tacksam över vetskapen, att även om jag skulle mista både hem, och hälsa så finns det garanterat någon där ute, på en parkbänk som skulle ta sig tid att berätta för mig vilken veckodag det är, och kanske till och med lägga mitt namn på minnet.