Detta blir mitt första inlägg på bloggen - som i första hand kommer finnas här för MIN skull, ett ställe där jag kan reda ut tankar och återge viktiga händelser så att jag sedan kan se tillbaka på dem. Om någon skulle läsa dessa (och kommande) rader har jag givetvis ingenting emot det, då hade jag hållit mig till den mer traditionella taktiken att skriva i en dagbok med lås...

I nuläget vet jag inte huruvida jag kommer att skriva regelbundet i den här formen, eller om det kommer bli vid några enstaka fall, det får tiden utvisa. Idag tänker jag i alla fall utöver detta invigningstal om bloggen även skriva ett par rader om dagens tankar och händelser...Enjoy!

December har från ingenstans smugit sig på, med allt vad det innebär. Mörka stjärnklara nätter, snö i drivor och minusgrader, förkylningar, tända ljus, julklappsångest och julbak. Men i år har jag framför allt noterat en känsla som verkar sprida sig runtom i landet (eller åtminstone i mina trakter), en känsla av kärlek och tron på det goda, en önskan om att få dela med sig, en vilja att finnas där för varandra.

Jag har under en tid funderat mer och mer på det här med julen och traditioner i allmänhet, och vad som är viktigast i dessa. Skulle det bli en jul utan Kalle Anka? Skulle det vara jul utan julmusik? Utan snön? Utan julskinkan? Eller utan familjen?

Detta är första gången på länge som jag upplever att viljan att få vara tillsammans och hjälpa varandra är större eller åtminstone lika stor som viljan att få den perfekta julen på sant materialistiskt vis, men pynt, mat och dyra klappar i överflöd, men kanske också mer stress och lidande än nödvändigt. 

Jag ska inte sticka under stol med att jag älskar att pynta och att lyssna på julmusik och visst kan jag inte tänka mig en jul utan varken Janssons eller Kalle Anka. Men inte spelar det så stor roll egentligen att det är Kalle vi tittar på, det viktiga är att vi ser det tillsammans (även om vi de senaste åren har missat en del i början, då min kära familj brukar ha lite svårt med det här som kallas för att "passa tider", men det hör kanske också till en del av charmen). I år har jag i alla fall lovat mig själv att inte stressa upp mig över sådana småsaker, det gör ju ingenting om man missar tio minuter av Kalle, vi har ju alla sett det förut. 

Jag tänker på alla de människor som faktiskt sitter ensamma hela julhelgen. De som inte har någon släkt eller några vänner att träffa, jag tänker på de som svälter medan vi andra äter i överflöd. Jag undrar vad de tycker att julen innebär och vad de hade gett för att slippa sitta ensamma. Det finns klart de människor som för det första inte firar jul, och säkert finns det även personer som inte har något emot att sitta ensamma på julafton, men min tro är att de flesta nog skulle ge ganska mycket för att slippa ensamheten, de hade nog varit tacksamma om de hade någon som kom sent som de kunde irriterat sig på.

Jag skulle inte vilja stryka särskilt mycket från vårt eget julfirande, och jag skulle därför inte heller be er att göra det samma däremot skulle jag vilja lägga till en sak. Jag vill i år och framöver göra något, stort eller litet för någon annan i juletid. För om man får utan krav eller förväntningar på att ge tillbaka, så är det i alla fall exakt vad jag vill göra. För den utvaldhet och kärlek man känner när någon gör något litet för en, vill jag kunna glädja någon annan med.

Idag fick  jag två skumtomtar av en skolkamrat, inte för att jag inte hade haft råd att köpa mina egna, inte heller för att jag inte hade klarat mig utan dessa men det var ändå så trevligt att få dem, det var trevligt då man känner sig utvald, påtänkt och ompysslad. Så när jag kom hem med två rosa, jordgubbsdoftande tomtar skumpandes i magen, och kände mig nöjd och glad för att dessa tomtar fick stå som bevis för alla fina människor som finns både i min närhet och lite längre bort - kändes det också naturligt att erbjuda något fint till någon annan. Och det verkar som att min gåva i form av peppande ord, mottogs med samma glädje som jag tidigare idag mottog två rosa godistomtar!