Måndag. Lunchtid. Några få plussgrader.

Två välklädda personer i övre medelåldern delar på en tetra rödvin på en busshållplats. De dricker djupa klunkar direkt ut plastkorken på den färgglada pappföepackningen.Tänder sedan vars en cigarett med rödfrusna händer, suger ihärdigt i sig giftet, för att sedan hoppa på bussen. Kvinnan faller genast i djup sömn och medkänslan slår mig som med knuten näve i magen. Mitt i solar plexus.

Vad har hänt i deras liv? Vad gick snett? Pengar, ser av kläderna att dömma inte ut att vara problemet. Förutom molnet av alkoholångor som omger dem och kvinnans tomma, vattniga ögon finns det inget som tyder på misär. De bär kläder som ser ut att komma från skyltfönstret på en märkesaffär. Rena, hela, nya, fina. Blankpolerade skor, välkammat hår och stora smycken och klockor. Kvinnan har pärlemoskimrande naglar och mannen tredagars skäggstubb.

De ler mot varandra i smyg, berusade av rödvin och kärlek. Då slår mig ytterligare en tanke. Vem är jag att dömma? De kanske inte alls är olyckliga? Kanske är de inte är ensamma. Kanske inte fryser de inte ens. Värme finns i många former. Kärlek, rödvin och täckjackor.

Jag landar i en slutsats om att det handlar om mig själv. Det är jag som tolkar det jag ser. Och jag är oförberedd. Ovan. Obekväm. Jag brukar hysa medkänsla för dem på samhällets botten. Men att ställas inför tanken att även människor i märkeskläder kan må dåligt känns överrumplande. Jag vet att det kan vara så. Jag vet att det är så. Allt för ofta. Trasigt, ensamt och tomt bakom de fina fasaderna. Mental och andlig misär mitt i ett överflöd av konsumtion och prestation. Men det väcker känslor hos mig som skrämmer.

Jag blir arg. Om man har allt förspänt och har alla möjligheter att göra något av sitt liv, varför tar man inte chansen. Och jag blir ledsen. Tänk så många människor som mår dåligt i vår värld, som någon kanske aldrig på allvar frågar hur det är med . Tänk så många som lider i det tysta, som kämpar mot fördomar och fasader.

Men mest av allt blir jag ställd. Över min reaktion, över mina känslor. Jag som anars brukar ha en förstående människosyn, som inte vill se människor som offer för omständigheter men som inte heller anser att de som har det svårt får skylla sig själva.  Var tog mina fina tankar vägen om att den som är utsatt själv ska få formulera sin utsatthet och sin verklighet? Kan jag på ett ögonkast bestämma en människas situation, när jag samtidigt tror att det i varje människa finns oanade dimensioner och djup? 

Jag antar att dagens läxa i vardagstragedi är "don´t judge a book by it´s cover."

När jag idag loggade in på Facebook möttes jag av en bild som väckte mycket känslor hos mig. Bilden föreställde ett brudpar, en lång, slank, mörkhyad man och en kort, kraftigt överviktig, ljushyad kvinna med blont hår. Han hade lagt armen runt henne och båda log stort. Ett vackert fotografi som någon sedan lagt in tecknade tankebubblor på. I kvinnans tankebubbla stod det "love" där o:et bytts ut till ett hjärta. I mannens tankebubbla fanns en bild på ett pass och ett uppehållstillstånd. Bilden är inte bara rasistisk utan även ännu en bild i kategorin "kvinnors kroppar duger inte som de är" och " låt oss skratta åt tjockisen" eftersom att det underförstådda budskapet är att hon är lättlurad som tror att någon skulle kunna älska henne som hon är... Usch jag mår fysiskt illa av att mötas av sånt här. Var bara tvungen att skriva av mig. Hur ska en bemöta saker som detta?!

När snön för första gången föll tänkte jag extra mycket på alla de som inte har något hem. Idag uppskattar man att det handlar om ca 34 000 människor som av olika anledningar är hemlösa i vårt avlånga land. Men frivilligorganisationerna hävdar att det finns ett stort mörkertal och att det kan röra sig om betydligt många fler. Det är skrämmande höga siffror i ett land som räknas som ett av de rikaste.

Idag är det julafton och då går mina tankar till alla de som är ensamma, utan vare sig familj eller vänner. Det finns ju även en hel del människor som har familj men saknar möjligheter att ta sig till dem för ett besök. För att ingen ska behöva vara ensam på julafton har jag startat upp ett facebook-event med namn Julfirande under stjärnorna ( www.facebook.com/events/143807902437867/?fref=ts ), eventet går ut på att vi kl 24:00 tittar upp mot stjärnorna och tänker på varandra. På så vis kan vi fira jul tillsammans även om vi geografiskt befinner oss på olika platser. Sprid ordet, och gå gärna med i facebookgemenskapen.

Vi ses under stjärnorna!

God jul!

Just nu sitter jag på tåget hem från Uppsala. Där har jag deltagit på ärlebiskopsmötet Barn och unga. Huvudet försöker bearbeta allt det jag varit med om de senaste dagarna. Och kroppen är full av känslor. Sorg över alla de barn som årligen och världen över far illa på grund av oförstående och ovarsamma vuxna.Vuxna som varken tar barnen eller sin roll som vuxna på allvar. Vuxna som istället för att vara ansvaratagande, kärleksfulla förebilder som möter barn med respekt, utnyttjar sin makt till att skada och profitera på barn. Men där finns också glädje och framtidshopp, för visst finns det mycket engagemang och brinnande framtidsvisioner hos de flesta av samhällets aktörer. Jag är en termin ifrån att vara färdig pedagog. Men vägen hit har inte varit självklar! Medan jag tuggar på en salt lakritsbit försöker jag reda ut mina tankar och känslor.Vad har jag egentligen varit med om och vad förde mig hit?Jag skulle vilja hävda att det till stor del beror på det som på mötet benämndes som livets lotteri.För i mitt fall handlade det nog mer om ren tur än strategi grundad i yrkeskunnighet och enighet.Det gjordes en gränsdragning där jag råkade befinna mig på rätt sida om en geografisk kommungräns.Att jag som femåring fosterhemsplacerades inom min egen släkt, det som troligtvis blev min räddning, hade inte ens funnits på kartan om jag hade bott några hundra meter längre bort. I grannkommunen tillämpades (åtminstone inte i mitten på 90-talet) placeringar inom den biologiska familjen. Varför? Jo, för barnets bästa så klart! Alltså av samma anledning som man i min hemkommun i första hand försöker placera inom familjen. Jag har hört olika argument för båda förhållningssätten, och argumenten förstår jag. Vad jag däremot inte förstår är hur man kan lämna barns framtid åt slumpen. Hur kan kommunerna tillåtas tolka vad alla barns bästa är som ett kollektiv. Alla barn har ju olika behov och varje situation borde därför bedömas individuellt. Och om nu ekonomin inte tillåter individuella ärendeprövningar borde åtminstone alla Sveriges kommuner förhålla sig lika i frågor som rör barn och deras familjer. Vi får inte låta barns chanser bli ett lotteri!

<p cl

De kyrkliga utbildningarna har varit under utredning i många år nu. Det senaste förslaget som är på väg att drivas igenom, rör upp många känslor. Jag som är under utbildning till församlingspedagog (enligt de nuvarande reglerna) reagerar givetvis starkast på förslagen som rör just den utbildningen.

Förslaget innebär bland annat en kortare praktiktid, en smalare och mer akademisk väg med 90 hp pedagogik, 60 hp teologi och 30 hp valfritt ämne för att få ansöka till pedagogåret. Dessutom skulle yrkestiteln ändras från församlingspedagog till "Pedagog barn och unga". Yrkesföreningen för församlingspedagoger har gett sitt svar på förslaget och har även startat en namninsamling för att förlänga undersökningsprocessen innan beslut ska fattas. Jag har skrivit under listan och gett följande kommentar:

"Förslaget att förändra församlingspedagogsutbildningen behöver verkligen ses över, då det brister på många plan. Framför allt tycker jag det känns konstigt att i en kyrka av mångfald sträva efter någon form av akademisk elitism. Gud räknar inte akademiska poäng, inte heller de människor i församling som jag har mött. Den faktiska kompetensen hos en pedagog är så mycket bredare. Att dessutom ändra yrkestideln och målgruppen för en hel yrkeskår är skamligt! När blev det pedagogiska arbet i församlingen endast inriktat på barn och unga?

Att man har olika bakgrunder inom yrkeskåren, tror jag ger en bredd, som banar väg för öppenhet och ömsesidig respekt för varandras olikheter. Jag tror även att det i framtiden kommer finnas ett stort och välfungerande samarbetet mellan de fyra profilerna och de olika församlingarna att då stryka eller minska de möjligheter till gemensam grund, i mötesplatser som praktik, PKV och Svenska kyrkans grundkurs innebär, tror jag kan få ödesdigra konsekvenser. Om man under utbildningen inte har fått brottats med frågor gemensamt hur ska man då kunna klara av det i yrkeslivet?

Anledningarna till att man väljer att gå olika vägar till församlingspedagogsyrket idag är nog lika många som församlingspedagogerna som blir färdiga. För min egen del tror jag med största sannolikhet att jag hade klarat av en teoretisk, akademisk utbildning ganska enkelt då jag alltid har trivts bra inom det traditionella skolväsendet, och med hjälp av detta samt mitt intresse och mitt "läshuvud" har jag med enkelhet nått höga betyg.

Eftersom att det pedagogiska arbetet innebär möten med människor, interaktion och relationsskapande kände jag att den stora utmaningen för mig, och det jag behövde utvecklas inom inte i första hand var det inom teoretiska utan det praktiska området. Därför valde jag att söka mig till folkhögskola och gå vägen via fritidsledarutbildningen.

Tiden på utbildningen har fått mig att förstå att att folkbildning är så mycket mer än en metod, det handlar om människosyn, om livsfilosofi, om öppenhet för mångfald och respekt för individen. Därför tar jag mycket illa vid mig när man pratar om att höja statusen på yrket genom att ta bort det som jag ser som min aldra största tillgång och styrka i min utbildning. Jag hävdar inte för den sakens skull att personer som gått vägen via exempelvis lärare skulle ha mindre kunskap och kompetens, bara annorlunda. Jag är övertygad om att det är i mångfalden som vi kan kompletera varandra och skapa en stabil grund att bygga framtidens kyrka på.

Min slutsats är alltså att förslaget behöver ses över och förändras ytterligare."

Tycker du också att frågan är viktig? Skriv under du med på; http://www.skrivunder.com/forsamlingspedagogutbildning

Tårar föds ur mörkret

I hjärtan brinner ljus

Ditt minne finns inom oss

Med kaffekopp och snus

I denna sena timme

Du kämpar för ditt liv

Vi känner hur vår kärlek växer

Vi glömmer bort allt kiv

Det ända som är viktigt nu,

Det är att hålla samman

Vår omtanke till barn och fru.

Din envishet är evigt stark,

Till synes utan slut

Vi hoppas att kraften inom dig,

Får dig att hålla ut

Att bo i mångas hjärtan

Det säger mer än ord

Så även om du flyger bort

Blir du kvar på denna jord

För inom oss du lever

Du spirar frisk och grön

Jag hoppas att du finner frid

Ja, detta är min bön.

Tillsammans ska vi vandra, med någon tätt brevi´

En hand som stöttar kramar, att hålla sig uti

Med denna hand vi vi finner, en gren som blommar stort

När vi söker, vandrar, för att finna ljusets port.

En port som går till livet, en väg som går till ro

Det enda vi kan göra nu, är att älska, hoppas, tro.

Igår var några av mina vänner på besök. Vi fikade, skrattade och pratade om roliga anekdoter. Vi hade trevligt helt enkelt och med i våra berättelser fanns du. Inte som den framträdande karaktären men ändå. Det var inte åt dig vi skrattade, utan åt situationen. Ändå känns det hemskt. För du var där. I vårt samtal. Och vi nästan kiknade av skratt. 

Nu är du kanske inte längre här. Allting förändrades på en sekund. Ett telefonsamtal. Min halvätna macka ligger på sängen. Jag har inte längre någon aptit. Längs mina kinder rinner tårar. Förlåt mig. Förlåt för alla gånger jag tyckt att du var en idiot. Förlåt för alla gånger jag betedde mig illa i ren frustration. Sån var du, sådan kommer du förbli. Irriterande men klok. Jag berättade nog aldrig för dig det du också gav mig. Skratt. Kunskap. En annan syn på livet. Jag var bara tydlig med det jag inte stod ut med. Och nu kanske det är försent. För alltid. Chanserna kommer inte tillbaka. Livet är flyktigt, bräckligt. Jag var naiv. 

Dagens lärdom: Man kan inte alltid vara överens. Men man kan alltid visa respekt. Det förtjänar vi allesammans.

Vi kom inte alltid överens, men inte heller visade vi varandra alltid respekt. Jag hoppas att det är de gångerna vi gjorde det vi kommer bära med oss starkast. Jag bär en liten bit av dig inom mig. Nu ska jag förvalta gåvan du gav mig. Jag ska vattna detta korn och låta det växa. Inget ska få skada det. Vi var så olika, men ändå så lika. Kanske var det det som skrämde mig?

Jag ber och hoppas att du förstod, att du förstod även dina goda sidor. Att andra kunde visa dig det jag inte förmådde. Jag ber om att det ska vända, att allt ska bli som vanligt. Att du åter ska få se solens ljus, åka skidor och jaga älg.  Jag ber för din familj och för alla du berörde. Jag ber om att de ska finna kraft och tröst i denna svåras tid. Jag hoppas på en positiv vändning, en liten twist på denna histora. Där jag får chans att tala om det jag tänker. Jag ber om förlåtesle och mognad, oavsätt vad framtiden bär. 

Jag känner mig hemsk. Är jag det? Nej svara inte. Låt mig bara gråta och be. Jag vet att du hör mig, i min bön.