Det är en omöjlighet att sitta still! Det spritter i hela kroppen, jag vill dansa (hade inte kroppen sagt nej, hade jag gjort det). Hjärtat sjunger i bröstet, klara rena toner. När jag tänker på det som kanske ligger framför mig inom en snar framtid kan jag inte låta bli att skina upp och le!

Oh, jag vill verkligen det här! Det måste väl dessa känslor vara ett bra bevis på! Tidigare idag kände jag mig som en femåring i en godisbutik, som stampar argt med foten, drar lite i mammas kjol och skriker bestämt: JAG VILL!

Det var först idag som den här dörren öppnades, men det känns inte mindre välkommet för det. Snarare tvärtom efter några bakslag känns det befriande att åter ha en lockande möjlighet att ana bortom horisonten. 

Varför ska tiden gå så långsamt när man väntar på något? Jag vill veta nu, men nej nej, bara dra ut på plågan! Hoppar om kring på stolen medan jag skriver, i en blandad känsla av upprymdhet och frustration, jag har ännu inte lämnat stadiet av femåringen i godisaffären, uppenbarligen!

Jag vill inte ens tänka på vad jag kommer känna, hur jag kommer känna om jag får ett nej. Ett stopp för mina planer, ett negativt svar på min förväntan. Men just nu orkar jag ändå inte oroa mig för framtiden. Den tiden, den sorgen.

Just nu har jag fullt upp med att vara sprängfylld av förväntan och förhoppningar! Jag önskar! Jag hoppas! Jag ber! Luften vibrerar och det skiner om mig. Kom igen då! Sluter ögonen, slutar studsa för en minut och sluter mina fingrar runt mina tummar. Låt det ske!