Visst är det härligt?

Underbart!

Vad då, undrar du. Vänta lite så ska jag förklara.

Ni vet den där känslan som brukar infinna sig strax innan sommarlov eller semester, den där känslan av att det har varit alldeles för mycket att hålla i huvudet under en längre tid. Den där känslan av matthet, att allt är väldigt tungt och jobbigt. Längtan att få lägga sig i solen och bara slappa, ta det lugnt, vila. Så kände jag de sista veckorna i skolan. Så mycket som skulle hinnas med, på så fruktansvärt kort tid. Jag bestämde mig i samråd med min kropp, att därför växla ner, göra allt i ett lite lugnare tempo, och därmed också vänta lite med sommarlovet. Sagt och gjort. 

Den 1:e juni var det skolavslutning, men efter den högtidliga cermonin i kyrkan, väntade mer skolarbete på mig när jag kom hem. Men så, den 8:e var sista praktiska uppgiften klar, och den 12:e sista skriftiliga uppgiften inlämnad. Härliga känsla, ledighet. Tänkte jag...

Men ack, då slog det mig, att jag har två intensiva arbetsveckor framför mig, med en härlig och avkopplande helg som skiljer dem åt. Ledigheten nalkas, den är inom räckhåll. Trodde jag.Hah Ibland kan man skratta över hur naiv man kan vara. För när jag stiger upp ur min säng, den sista dagen i min första arbetsvecka, så blinkar min telefon, för att göra mig varse om att någon har lämnat ett röstmeddelande till mig. Undrar vem det kan vara..."Hej, det är K..."

Ett par sekunder senare, önskade jag att jag inte visste. Min lärare. En av mina kompletteringar har inte blivit godkänd, den måste kompletteras ytterligare en gång. Där gick den lediga helgen åt skogen!  Nu har jag slitit, lånat och läst en bok, letat mer information på nätet och skrivit ungefär 1000 nya ord i min uppsats. Härligt! Jovisst, men jag trodde inte att det skulle behövas. Nu ser jag framför mig hur jag får slita med den ytterligare några intensiva timmar, innan den är redo att lämnas in. Nu håller jag tummarna för att det är de sista orden jag skriver under den här utbildningens namn. För nog tusan har jag gjort mig förtjänt av lite ledighet!

På vilka sätt försöker vi människor att kompensera det vi saknar, det vi behöver men inte har, det vi tror ska få oss lyckliga. Känna lycka. Det tycks vara målet. Meningen med livet, målet för att ha levat. För att stolt kunna se tillbaka på sitt liv och viktigast av allt, inte ångra något.

Men vad är lycka egentligen? Och varför är det så viktigt för oss? Hur kan vi nå dit? Hur kan jag? Och hur lyckas andra ta sig dit. Varför är alla människor lyckliga eller på väg till lyckans land? Trots att själva begreppet lycka knappast är greppbart, än mindre fattbart verkar det vara det huvudsakliga målet för vår existens. Det är den bilden vi vill upprätthålla, den fasaden vi vill visa upp. Vi vill ha kontroll. Inte vara svaga, inte bräckliga, inte spillror - spillror av de illusioner vi kallar ideal. Vi vill ha allt, vara helt lyckliga. Alltid och för evigt.

Jag tror inte att någon människa i sin helhet kan säga att de är lyckliga. Jag tror inte att lycka fungerar så. Lycka är inte en konstant sinnesstämning. Utan något som förändras. Har man tur kanske alla människor någon gång får känna den ljuva sötman av lycka, kanske den till och med stannar ett tag, dröjer sig kvar, varar. Men inte för evigt. Det tror inte jag.

Jag tror att vi alla någon gång kännt, känner eller kommer känna oss ensamma, misslyckade, trötta, fundersamma, fattiga, ledsna, arga, besvikna, svikna, kraftlösa, eller allt annat som ses som motsats till eller hinder för sann lycka.

Jag tror att alla har saker i sitt förflutna (eller möjligen i sin framtid) något som man skäms över, något man helst vill glömma, något man framförallt inte vill visa upp för andra. Blotta sig. Visa sig svag. Nej, man vill vara stark. Lyckad. En god människa. En problemfri själ. Man vill inte skada andra, dumpa sina problem över dem, dels för att man skäms - kanske för att man inte kan hantera allt själv, dels för att man någonstans inte tror på att ens eget liv skulle vara tillräckligt intressant för andra människor. Detta tror jag kan bero på flera saker; dels för att man är medveten om att andra har sina egna bekymmer, och troligtvis har fullt upp med dem. Eller för att man är av motsatt uppfattning. De andra har inga problem, ingen kan veta hur jag känner, ingen vill höra, jag är inte värd att lyssnas på. Folk vill höra trevliga saker, de gör det klart genom vad de själva berättar. 

Man kan berätta om allt som är fint, om allt som går bra. Om jobbintervjuer, förlovningar, graviditeter, husköp. Men i allmänhet har folk svårare för att diskutera arbetslöshet, obetalda räkningar, felprioriteringar, otrohet, fysisk sjukdom, och än svårare har man för att tala om psykisk sjukdom. Skam. Tabu. Schhh. Det talar vi inte om. Det är egocentriskt. Och egoscentriskt är fult.

Man lär sig tidigt att man ska lyssna dubbelt så mycket som man ska tala, det är därför vi har två öron men bara en mun. Men hur ska man orka lyssna, åtminstone aktivt, hur ska man kunna känna medmänsklighet och ha empati för människor som ojar sig över problem som är små i jämförelse med mina egna. 

För några år sedan sade en föreläsare, vars namn jag nu har glömt bort, något jag har grubblat en del över. Att en del saker säger vi för att vi menar det, vi har ett genuint intresse av att veta svaret (oavsätt vad det må vara). Andra saker säger vi för att vara artiga, för att det tillhör kodex, för att andra gör det, eller för att vi vill bekräfta våra redan förutfattade meningar, våra förväntningar. Och ibland kan ordvalet göra stor skillnad för hur vi uppfattar den som ställer frågan. 

Hälsningsfraser till exempel. Förväntningen är att när jag frågar hur du mår är att du ska svara" bra". Det är ett kort svar, det är ett bra svar, något jag kanske till och med hoppas på. Men jag är inte beredd på att sitta i en två timmar lång diskussion om hur dåligt du faktiskt mår. Föreläsaren hävdade att beroende på vilken formulering man använder avslöjar man vad man är beredd på för svar.

"Allt väl?"

"Hej, hur är det?"

"Hur är det med dig, egentligen?"

Tre olika sätt att ställa frågan om måendet. Men kanske tre helt olika frågor egentligen. I det första fallet har vi redan avslöjat vår förväntning. Allt är nog väl. Annars hade vi kunnat säga "Allt dåligt, som vanligt eller?" Men det gör vi inte. För att normen är att det ska vara bra, att allt är fint, inga bekymmer, ingen skam, ingen sorg. Något som inte kräver något av mig som ställer frågan. En kort fråga. Vinklad för att få ett kort svar. Ja, allt är bra.

I det andra exemplet anar vi en viss slentrian. En artighetsfras. Vi har bråttom. Kanske säger vi det här när vi passerar någon på ett varuhus, eller i en skolkorridor. Också en vanlig fråga i online-världen, troligtvis den vanligaste öppningsfrasen i chattar. Och det vanliga svaret är " Bra, själv?" 

Det går fort. Man hinner knappt reflektera över frågan, förän man förväntas ge ett svar. 

Och så det tredje fallet. En öppnare formulering. Ett uns av intresse. Du tillåts svara ärligt. Men oftast kanske du inte vet hur mycket du vill säga. Man vill ju inte verka egocentrisk, inte som att ens problem är störst i världen, och att man är ensam med att må dåligt. Man kanske inte heller är helt säker på att det man säger stannar med personen man pratar med, så att man väljer att avstå.

Men varför vill man höra att allt är bra? Är det inte också ganska egocentriskt?

Min tid är viktig. Slösa inte med den. Den är dyrbar, du är inte lika viktig. Jag rensar mitt samvete om jag åtminstone frågade.

"Jag kunde inte ana..." hör man ofta folk som säger i media när människor tagit sina liv, begått ett hemskt brott, haft en sjukdom eller levt dubbelliv. Frågan är varför vi inte anade trots att det hände i grannhuset, inom familjen eller i staden vi bor. Vad är  vi rädda för. Att bli inblandade, men inte kunna göra någon skillnad? Att behöva lägga ner egen tid och kraft i en annan person? Eller att det skulle bidra till att kasta omkull min egen syn på världen?

Alla runt om ser lyckliga ut. "Hur mår du?" - Jo tack, bra. Där fick jag det bekräftat. Vad har de som inte jag har? Vad gör de som inte jag gör? Hur kan jag nå dit? De har ett (till synes) fungerande förhållande, barn, ny bil, flott villa, platt-TV, intressanta fritidsaktiviteter, bättre kosthållning, god ekonomi, snyggare kropp, smalare, muskulösare. Inga bekymmer.

Genom att se lycka så blir man nog ännu mer nedslagen när man inte lyckas nå dit trots att man gift sig, skaffat ny bil, har tre barn och ett sommarhus på landet. Trots att man powerwalkar varje vecka och har gått ner tio kilo sedan i fjol. Varför når alla andra dit? Förtjänar jag inte att vara lycklig? 

Och där var det sagt. Orden som skuldbelägger. Har jag mig själv att skylla? Eller kan jag kanske skylla på andra, min uppväxt, min partner, min chef, min etnicitet, min vikt, min längd...

Så länge man känner skam och skuld undrar jag om man fullt ut kan känna glädje. Och om man inte kan glädjas fullt ut, kan man då bli lycklig? Och om man nu inte når dit, vad ska då få mig att sluta känna skuld och skam? Hur ska jag förstå att allt inte är mitt fel, allt inte är andras fel - att det inte behöver vara någons fel. Det kanske är mer normalt än man tror att inte vara lycklig, i alla fall inte hela tiden. Jag vet inte men tänkte ändå skriva ner några rader från sinnesrobönen här. För kanske är det dessa saker vi måste uppnå för att kunna känna mening. Det är i alla fall i dessa banor jag funderar.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden.

Funderar över hur upprörd och berörd man kan bli av TV-program. Såg nyss det sjätte avsnittet av SVTs serie Ung & bortskämd och det är minst sagt en serie som väcker så mycket inom mig.

I de första avsnitten slogs jag av hur tafatta och naiva många av ungdomarnas föräldrar varit i sin uppfostran. Som många av ungdomarna själva uttryckt varför skulle man ha en längtan bort från ett liv där man inte behöver bidra med varken pengar, tjänster eller ens ett trevligt uppförande? Ett liv där man får allt man pekar på och lite till, utan ansträngning. När det andra valet är hårt slit och ingen lyx. Varför skulle man vilja ha en förändring? Men så verkade det i början som att föräldrarna ändå av någon anledning kommit till en punkt där de ville ha en förändring, en punkt där de tröttnat på att vara både försörjare och städhjälp åt sina unga vuxna barn.

Efter (går-)dagens program ifrågasätter jag verkligen om alla verkligen efterlyser en förändring! För hur i helvete kan man sitta och blåneka till det alla andra ser? Hur kan man upplysa sitt barn om att de inte gör något fel, trots att det är med i programmet av en anledning och dessutom flera gånger blivit nominerad till utröstning. Hur kan man bara le och säga, alla de andra tycker att du gör det här och det här men inte det här, som du borde - men jag, jag är stolt över dig, du är så duktig så!

AAH, jag blir så frustrerad. Då vill man väl för tusan inte ha en förändring, varför ödslar de då tid på att vara med i ett sånt här program?! Jo visst ja, det kan ju vara så att vinnaren får en jorden-runt resa, och då är det bättre att rösta ut de största konkurenterna än att hjälpa sitt barn växa upp och bli en självständig vuxen. Fan, vad arg jag känner mig när två riktigt duktiga och ansvarsfulla ungdomar sitter nominerade, bara för att vissa föräldrar går in i en sådan defensiv inställning. USCH! Man skäms på deras bekostnad banne mig! 

För att återgå till min egentliga fråga, hur kan man bli så känslomässigt påverkad av ett TV-program, tror jag att det kanske kan hänga samman med den återspegling på det verkliga orättvisa samhället vi lever i, som TV och andra medier skildrar. När man dessutom följer en serie lär man känna deltagarna på sitt eget lilla vis, och man känner med vissa mer än andra.

Även om jag faktiskt även i detta program har fått upp ögonen för vissa personer som växt efter hand, så slås jag av att de som ska föreställa vuxna i den här serien inte i många fall är bättre än ungdomarna de tröttnat på. De pratar i mun på varandra, går till personangrepp och i försvarsställning. De smutskastar varandras barn för att skydda sina egna, och då och då tycks det även som att grupperingar mellan föräldrarna bildas, små pakter som gemensamt försöker ge sig på en specifik individ. De är naiva och näst intill dumma som har en chans att förbättra sina barns chanser till att bli ansvarstagande och uppskattade vuxna människor, men de är beredda att sumpa den chansen för ett första pris.

De kunde lika gärna låst in föräldrarna i ett hus under åtta veckor och låtit ungdomarna rösta ut dem. Det är kanske inte fullt så socialt accepterat men jag tror att det i flera fall inte bara hade varit lönsamt utan även nödvändigt. Det verkliga problemet är inte ungdomarnas lathet, beteende eller okunskap. Det vidriga är att de har hur många resurser och möjligheter som helst att motarbeta det negativa och främja det positiva men allt som sker är att det smittar av sig (eller redan finns) hos de som är vuxna och som ska kallas förebilder. Skrämmande. Verklighet men overkligt. Det är att det speglar den verklighet vi lever i som gör det så skrämmande och så nära.

Vi har nog alla på något sätt varit i kontakt med de här personligheterna, i positiva och i negativa sammanhang. Folk som solar sig i andras glans, medan de som verkligen sliter hamnar i skymundan. Människor som kommer med undanflykter och som vägrar att se, att de själva eller folk i deras närhet kan vara källan till ett problem. De ytliga, de genuina, de skojfriska, de arga, de glada, de ledsna, de målmedvetna, de lata, de kreativa, de fjäskande, vinnarna och förlorarna, de som kan ta till sig kritik och förändras, och de som vägrar inse den hårda sanningen. De som försöker, men som ändå misslyckas och de som skiter i det men på något sätt ändå klarar sig undan. Orättvisorna som vi blir upprörda av när de missgynnar oss, och orättvisorna som vi är tacksamma för när de gynnar oss. Verklighet fast overkligt. Hårt. Hemskt. Otäckt. Sant. Det är det jag tror är så skrämmande. Det som väcker något inom oss. Det som gör att vi vill förändra, trots att vi inte egentligen vill. 

Detta blir mitt första inlägg på bloggen - som i första hand kommer finnas här för MIN skull, ett ställe där jag kan reda ut tankar och återge viktiga händelser så att jag sedan kan se tillbaka på dem. Om någon skulle läsa dessa (och kommande) rader har jag givetvis ingenting emot det, då hade jag hållit mig till den mer traditionella taktiken att skriva i en dagbok med lås...

I nuläget vet jag inte huruvida jag kommer att skriva regelbundet i den här formen, eller om det kommer bli vid några enstaka fall, det får tiden utvisa. Idag tänker jag i alla fall utöver detta invigningstal om bloggen även skriva ett par rader om dagens tankar och händelser...Enjoy!

December har från ingenstans smugit sig på, med allt vad det innebär. Mörka stjärnklara nätter, snö i drivor och minusgrader, förkylningar, tända ljus, julklappsångest och julbak. Men i år har jag framför allt noterat en känsla som verkar sprida sig runtom i landet (eller åtminstone i mina trakter), en känsla av kärlek och tron på det goda, en önskan om att få dela med sig, en vilja att finnas där för varandra.

Jag har under en tid funderat mer och mer på det här med julen och traditioner i allmänhet, och vad som är viktigast i dessa. Skulle det bli en jul utan Kalle Anka? Skulle det vara jul utan julmusik? Utan snön? Utan julskinkan? Eller utan familjen?

Detta är första gången på länge som jag upplever att viljan att få vara tillsammans och hjälpa varandra är större eller åtminstone lika stor som viljan att få den perfekta julen på sant materialistiskt vis, men pynt, mat och dyra klappar i överflöd, men kanske också mer stress och lidande än nödvändigt. 

Jag ska inte sticka under stol med att jag älskar att pynta och att lyssna på julmusik och visst kan jag inte tänka mig en jul utan varken Janssons eller Kalle Anka. Men inte spelar det så stor roll egentligen att det är Kalle vi tittar på, det viktiga är att vi ser det tillsammans (även om vi de senaste åren har missat en del i början, då min kära familj brukar ha lite svårt med det här som kallas för att "passa tider", men det hör kanske också till en del av charmen). I år har jag i alla fall lovat mig själv att inte stressa upp mig över sådana småsaker, det gör ju ingenting om man missar tio minuter av Kalle, vi har ju alla sett det förut. 

Jag tänker på alla de människor som faktiskt sitter ensamma hela julhelgen. De som inte har någon släkt eller några vänner att träffa, jag tänker på de som svälter medan vi andra äter i överflöd. Jag undrar vad de tycker att julen innebär och vad de hade gett för att slippa sitta ensamma. Det finns klart de människor som för det första inte firar jul, och säkert finns det även personer som inte har något emot att sitta ensamma på julafton, men min tro är att de flesta nog skulle ge ganska mycket för att slippa ensamheten, de hade nog varit tacksamma om de hade någon som kom sent som de kunde irriterat sig på.

Jag skulle inte vilja stryka särskilt mycket från vårt eget julfirande, och jag skulle därför inte heller be er att göra det samma däremot skulle jag vilja lägga till en sak. Jag vill i år och framöver göra något, stort eller litet för någon annan i juletid. För om man får utan krav eller förväntningar på att ge tillbaka, så är det i alla fall exakt vad jag vill göra. För den utvaldhet och kärlek man känner när någon gör något litet för en, vill jag kunna glädja någon annan med.

Idag fick  jag två skumtomtar av en skolkamrat, inte för att jag inte hade haft råd att köpa mina egna, inte heller för att jag inte hade klarat mig utan dessa men det var ändå så trevligt att få dem, det var trevligt då man känner sig utvald, påtänkt och ompysslad. Så när jag kom hem med två rosa, jordgubbsdoftande tomtar skumpandes i magen, och kände mig nöjd och glad för att dessa tomtar fick stå som bevis för alla fina människor som finns både i min närhet och lite längre bort - kändes det också naturligt att erbjuda något fint till någon annan. Och det verkar som att min gåva i form av peppande ord, mottogs med samma glädje som jag tidigare idag mottog två rosa godistomtar!