När jag steg upp idag hade som väntat dödsantalet efter gårdagens attentat i Norge stigit till 84 + 7 och det väntas fortfarande stiga... Det är fruktansvärt, visst är det! Antagligen känns det bra för de drabbade att idag kunna se den misstänkte gärningsmannens namn, ansikte och ålder pryda förstasidorna i tidningarna. Och nog hoppas de flesta av oss på att gärningsmannen/männen ska få sitt straff.  Men ändå kan jag inte låta bli att undra vad som hände med oskyldig till motsatsen bevisad?

En man som förknippats med en sådan ofattbar tragedi, kommer aldrig kunna leva ett normalt liv, även om det skulle visa sig att han är oskyldig. Missförstå mig inte, mycket verkar peka på att han på något sätt är kopplad till attentaten. Men kan ändå inte låta bli att tänka på hans familj. Undrar hur de känner, om det kom som en chock för dem eller om de anade att något kanske var på gång. Jag undrar om de stöttar hans tankar, och är stolta över vad han misstänks ha gjort, eller om de föraktar det och sörjer förlusten av sin son/bror/man/vän/pappa (?).

Oavsätt tycker jag inte att det är rätt att publicera bilder innan saken har blivit utredd, och dommen har fallit. Varna/lugna allmänheten kan man göra genom signalement och att klargöra att den misstänkte inte är på fri fot. I nuläget har han redan en dom på sig, folkets dom, världens dom - vi får väl hoppas att den är utdelad till rätt person helt enkelt. Och att polisen lyckas följa upp vittnesuppgifterna om att det fanns en till gärningsman, så att inte folket vaggas in i en falsk trygghet att allt är uppklarat.

Ikväll är mina tankar speciellt med alla våra norska bröder och systrar. Må vi inte tappa perspektivet på vad som är rätt och fel, låt oss inte stå oenade i kampen för det vi tror på! Låt oss inte tappa modet!

Jag kan inte på något sätt föreställa mig skräcken och chocken som de barn, ungdomar och vuxna som har varit med om attentaten i Norge, har upplevt. Inte heller alla de oroliga föräldrar, syskon, partners, vänner, grannar, kollegor som har fått vänta och kanske fortfarande väntar på att höra av sina nära och kära. Det är så många fler som blir berörda vid sådana här tillfällen, än vad man kanske tänker på först. Får en klump i halsen när jag försöker sätta mig in i rollen som den mamma jag hörde i en intervju tidigare under fredagskvällen, som hade pratat med sitt barn som var på ön, jag kan inte föreställa mig chocken, paniken, maktlösheten, smärtan eller oron när telefonsamtalet sedan bröts.  Det är så otänkbart, så hårt!

Sedan känner jag mig ändå på något sätt skamsen. För tragedier av det här slaget händer dagligen runt om i vår värld, men det är mycket lättare att hålla sig distanserad till. Barn svälter, unga människor dör i krig eller blir torterade för det de tror på, helt vanliga människor drabbas av dödliga sjukdomar, är med i olyckor eller blir utsatta för våldtäkt, djur plågas och våldsstatistiken ökar. Men det är vardagsmat och på något konstigt sätt accepterat, det är såvärlden ser ut...Men det drabbade i alla fall inte oss, inte oss i Europa, inte oss i Sverige, inte oss i vår stad, på vår gata eller i vår familj.

Det gör ont i mig. Det borde göra ont för att mina medmänniskor lider, jag tror ju trots allt att vi alla hör ihop som bröder och systrar, att alla är vår familj på vår gata. Men det är inte bara därför det känns, för jag undrar... Hur kan det vara att jag just nu skriver om mina känslor för Norge och deras invånare, när jag aldrig förut skrivit om något annat lands tragedier?  Om vi alla är syskon, varför känns det  ändå mer när vårt grannland drabbas? Jag tror inte egentligen att det känns mer, bara mer nära. Troligen är det för att man inser att det kan hända oss också, även om det redan hänt oss genom att det har hänt våra världsmedborgare något, så inser vi att det kan vara vår mamma som sitter där orolig i telefon, eller kanske vi själva som undrar vad som hänt med våra barn.  

Vi har inte insett, att det redan händer.

Sitter här och stirrar på det tomma bladet framför mig. Lyssnar på ljudet av bilar som då och då susar förbi utanför mitt fönster. Mängder av tankar far genom mitt huvud och känslorna trängs i kroppen.

Varför blev det såhär och vad ska hända nu? Varför reagerade ingen tidigare, berör det fler i min närhet, hur ställer jag mig till detta och vad tycker andra? Bryr jag mig ens om vad andra tycker? När blev jag i så fall sån? Jag har väl alltid tyckt att man ska stå upp för sina åsikter, har något ändrats nu när det har kommit nära? Nej jag tror inte det, inte när jag tänker efter på riktigt. Jag tycker fortfarande att man ska stå upp för vad man tycker och gör, men jag tycker också att man då får vara beredd på att ta de konsekvenser som ens åsikt eller handlande kan leda fram till.

Det handlar om droger, narkotika, knark. Kärt barn har många namn. 

Ett ämne som alltid berör och som nu är mer aktuellt än någonsin, i alla fall här. Igår var polisen på skolan, skolan som jag älskar som mitt hem, skolan där alla får vara sig själva och där alla trivs. Skolan där vi också har en strikt policy mot droger, av förklarliga skäl. Dels har vi en hel del föredetta missbrukare, på skolan, och dels återfinns den typen av utbildningar på skolan som riktar sig mot barn, ungdomar och unga vuxna och bort från droger.

Trots detta började för ett halvår sedan en öppenhet kring användandet av droger infinna sig. Människor som oberört använde droger i det öppna började träda fram. Men också en motrörelse, personer som blev arga, upprörda och ville få bort droganvändandet en gång för alla. För ett bra tag sedan blev det också öppet för lärarstaben och rektor att det till och med förekom användning på skoltid. men dessa påståenden viftades i mina ögon bort med en axelryckning eller spred en oerhörd förvåning. " Vi har ju inte sett något, inte kan väl våra...".

Så nu, igår, nästan ett halvår efter den första rapporten har någon reagerat. Fem personer greps igår varav fyra misstänks för olaga narkotikabrott och den femte för brott mot narkotikastrafflagen. I tidningen får skolan "beröm" när polisen uttalar sig om att detta är ett bevis på att samarbetet mellan skola och närpolis fungerar. Frågan jag ställer mig är hur väl samarbetet mellan kursdeltagare och skolan fungerar. Ska det ta ett halvår av misstankar innan man vågar agera? 

Detta är och har under den senaste tiden varit en het debattfråga i och utanför skolsalarna. Ska man få styra över andras liv? Var går gränsen för eget ansvar och andras ansvar? Varför tas inte kursdeltagarnas oro på allvar? Varför får inte de utsatta någon hjälp? Varför har man en policy om man ändå inte följer den? Detta är frågor som nog knappast kommer minska med tanke på gårdagens gripande, även om åsikterna skiljer sig vitt och brett och ibland spretar åt många håll tror jag att det är viktigt att diskussionen får fortsätta.